Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Strindberg och Frida Uhl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 SAMMANHÄNGANDE KAPITEL.
allra skönaste tidén i vårt samliv», berättar Frida Strindberg.
»Vi levde nu i en verklig idyll.» Hon gladde sig åt att få vara
med om hans experiment med blommor, äkta Strindbergska
experiment. Han ville studera »nerverna» på en hyacint.
För att de skulle framträda tydligare, måste han få dem att
bli tjockare; och det kunde ske endast genom att Ȍstadkomma
en nervöverretning hos blomman». Hos en människa
åstadkommes ju detta tillstånd genom att förarga henne. »Nu
blev det alltså frågan om att kallblodigt förarga hyacinten.
Dess rötter dricka gärna. Han placerade dem i närheten av
vattenytan i ett vattenglas, och när de sträckte ut sig efter
vattnet, flyttade han bort det — tills den tantaliska leken
framkallade en verklig ansvällning av nerverna hos den
beklagansvärda blomman. Det var en stor framgång, men
Strindberg instämde slutligen med mig: så behandlar
man inte en ädel blomma.»
Solskensperioderna bli dock aldrig långvariga. De
omväxla med gräl och skilsmässor, vilka alltid följas av
längtans tider. Under en sådan period skriver Strindberg
till hustrun något, som säkert innehåller en betydande
portion sanning: »Erkänn, att det har varit penningbristen som
haft största skulden till våra husliga tvister!»
En dag kommer Frida till honom i Paris efter att ha
lämnat deras lilla späda dotter till sina föräldrar. Strindberg
har nämligen fordrat, att hustrun skall välja mellan honom
och barnet för att visa, vem lion är starkast fäst vid. Men
icke för ty: när Strindberg träffar Fritz Thaulow, den
berömde norske målaren, och hans fru, anförtror han dem, att
hans hustru »är mycket elak; hon stjäl mina tankar och hon
skriver böcker! Hon är en djävul!» Och då de närmade sig
hotellet, där hon bodde, sade han älskvärt varnande: »Låt
mig gå upp i förväg och tämja odjuret!» Fru Thaulow hade
svårt för att återhålla sin förvåning, då hon i stället för det
väntade vidundret stod framför »en stackars liten vacker
mörkhårig dam, alldeles förgråten och rödögd. Hon såg ut
att vara högst 17—18 år. Hela dagen hade hon setat ensam
och väntat på honom. Nu strålade hon upp av glädje över
att få gå ut med sin man och hans vänner.»
Det blev en glad kväll, som varade till långt fram på
morgonen. Strindberg hade nu skakat av sig alla bekymmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
