Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Jenny Lindiana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JENNY LINDIANA.
475
talrika bevis på den rent otroliga minnesgodhet, som den
firade konstnärinnan visade, när det gällde
hjälpbehö-vande. Munthe, som Jenny Lind älskade att kalla »sin rätte
fader», var ej blott en trofast hedersman med ett hjärta gott
som guld och en välgörande humor —- lian delade också sin
myndlings musikaliska intressen och var själv en av
Stockholms yppersta Bellmanssångare och fiolspelare. Munthe hade
det krävande värvet att sköta den stora sångerskans ekonomi
och förvalta de summor, hon anslog till välgörande
ändamål. Han gick själv omkring och delade ut hennes gåvor åt
otaliga låntagare och pensionärer, åt unga behövande
konstnärer såväl som åt fattiga små gummor vid de många
Stockholmsgränderna. Och ej minst kinkig var uppgiften att hålla
måtta med välgörenhet gentemot den massa människor, som
gjorde anspråk på att få med av sångerskans »på ett par
minuter hopsjungna millioner», såsom det hette.
När Munthe en gång hade otur med en penningplacering för
sin myndling, var det h o n o m, som förlusten gick djupast till
sinnes, och h o n som tröstade: »Den varma tillgivenhet och det
oinskränkta förtroende, jag för Hovrättsrådet hyser, kan aldrig
i detta liv förminskas; och önskade jag, att Hovrättsrådet
kunde lika lugnt som jag emottaga underrättelsen om en
penningeförlust, när den drabbar m i g. Min enda sorg är
Hovrättsrådets bekymmer därvid. Om jag ock förlorade hela
min förmögenhet, så bleve det dock därvid, att
Hovrättsrådet ej i mina ögon kunde någonsin gälla för annat än vad
nu är fallet. Och håller Hovrättsrådet det allra ringaste av
mig, så tänker Hovrättsrådet ej vidare på hela förlusten och
låter saken bli oss emellan så mycket som möjligt. Vill
Hovrättsrådet vara så snäll och bli glad igen och sjunga en
Bell-mansvisa att förlusta sig med??»
At Munthe anförtrodde Jenny Lind mycket, som världen
aldrig fick veta. Hennes brev till honom ge oss bilden av en
impulsiv konstnärsnatur, som trots nästan enastående triumfer
på konstens bana innerst alltid kände sig hemlös och längtade
till en bättre värld. »Jag vet väl», skrev lion en gång på
äldre dagar till honom, »att en natur som min har hem
ingenstädes här nere. Jag är en främling överallt.» Aldrig kunde
denna »obotligt drömmande natur», såsom hon karakteriserade
sig själv, känna sig fullt lycklig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
