Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Konung Gustavs tal i Kristiania 1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG GUSTAVS TAL i KRISTIANIA 1917.
483
Konung Gustavs tal i Kristiania 1917.
Sid. 661 st. 3.
Om kung Gustavs tal vid mötet i Kristiania har en nu
bortgången medlem av hans dåvarande ministär berättat
följande.
Konungen hade för en knapp månad sedan fått skiljas från
sina föregående rådgivare ur högern; han hade misslyckats i
försöket att få till stånd en samlingsregering och måst finna
sig i att taga en ministär ur de liberala och socialdemokratiska
partierna, vilka sedan bondetågets dagar sett kungen med allt
annat än blida ögon. Visserligen gick man från ömse håll
taktfullt och vänligt tillväga. Spänningen mellan konungen
och Staaffs regering hade berott inte minst på rent personliga
slitningar, och av den erfarenheten hade man dragit lärdomar.
Men stämningen i konseljsalen var ännu litet besvärad.
Så nalkades den tid, då den beramade resan till Kristiania
skulle äga rum. Om det tal, kungen skulle hålla i Norge,
började man därför överlägga. Kungen framlade två utkast till
talet. I det ena, sade han, hade han talat fritt ur sitt hjärta.
Det andra var mycket artigt men mera officiellt och
opersonligt. Nu skulle statsrådet yttra sig över vilketdera av de
båda talen som borde hållas, och kungen var beredd att ta
det, som hans rådgivare föredrogo. Utan tvekan, tvärtom
med stor tillfredsställelse, förordade ministären det förra. Och
konungens glädje var icke mindre. Denna tilldragelse bidrog
helt visst till att jämna vägen för ett gott samarbete mellan
konungen och hans statsråd.
Talets verkan i Norge var helt enkelt utomordentlig. Då
kung Gustav slutade med att fatta de båda andra
konungarnes händer och yttra: »Låtom oss därför räcka varandra
handen såsom ett tecken på vår fasta vilja att arbeta i denna anda
till lycka och välsignelse för våra trenne folk!» var det mångas
ögon, som tårades.
Och verkningarna av dessa högsinnade ord voro ej blott
för stunden. När vi svenskar numera ibland förvåna oss över
den varma uppskattning av Sverige och allt svenskt, som de
fordom så misstrogna norrmännen öppet lägga i dagen, kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
