Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IX - 1. Sammanhängande kapitel - Nathan Söderblom, en fredsstiftare utan like
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nathan Söderbloms begåvning räckte till för nästan alla
kulturområden. Hans vitalitet var otrolig, och hans
arbetsförmåga nära nog rastlös. »Försoffade präster» var också
något av det värsta han visste. När det vid ett prästmöte
hände, att en deltagare jämrade sig över att prästerna med
sina mångfaldiga bestyr helt enkelt fingo arbeta ihjäl sig, föll
ärkebiskopen genast in med sitt oefterhärmliga tonfall:
»Alldeles riktigt! En präst skall arbeta ihjäl sig. Men det bör
ske långsamt och med förstånd.» Och då en nära vän varnade
honom för att alldeles slita ut sig, svarade han: »En kristen
bör falla på sin post.» Själv kunde lian långa tider hålla på
femton timmar om dagen nästan i ett sträck. Och arbetet
gick undan med sådan fart, att han uträttade många gånger
så mycket som en vanlig människa på samma tid.
Söderbloms vänner brukade skämta om honom, att han på en gång
kunde samtala med en person och tala i telefon med en annan,
medan han ögnade igenom en bok eller dikterade ett brev eller
ett cirkulär.
Vad som gjorde Nathan Söderblom känd över hela världen
var hans aldrig förtröttade arbete på att skapa endräkt och
samförstånd inom en söndrad kristenhet. Det var aldrig hans
tanke att arbeta bort skillnaderna mellan de olika kyrkliga
samfunden, ty han insåg, att människornas behov äro
olikartade även på det religiösa området; men han ville liksom
samla de skilda trosbekännarne till en stor kör, där de olika
stämmorna sammansmälte till ett harmoniskt helt i känslan
av att det som enade, var förmer än det som skilde dem åt.
Dessa Söderbloms strävanden, i vilka han såg sitt livs stora
kallelse, nådde sin höjdpunkt i det i sitt slag enastående
ekumeniska (allmänna) mötet i Stockholm 1925.
Söderblom älskade Frankrike och beundrade dess språk
och kultur, men han var också tyskvän och engelskvän.
Han var lutheran men hade på samma gång förståelse för
all verklig religiositet av vad för slag den vara månde: han
var människovän och europé i ordens vackraste
mening. Aldrig hörde man från hans mun några utfall mot
oliktänkande eller mot andra religioner.
Därför kunde ingen sörja djupare än han över det
förvildande folkhat, som världskriget uppväckte. Och ingen kunde
innerligare än han längta efter en frid på jorden, grundad på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
