Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Dalasagan om flyktingens färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’Vi have ingen nöd, när vi have konung Kristiern till herre,
ty han haver oss tillsagt, att oss icke skall tryta salt och sill.’
Och med mång slik vepot [1] ord läto de sig höra», säger Peder
Svart. »De svenske voro nu så galne och förblindade, att de
i mångahanda måtto voro sine betryckares hjälpare till
att belacka, förföra, anklaga och fördärva varann inbördes.»
Här kunde Gustav ingenting uträtta. Han fortsatte därför
sin väg norrut och besökte i Södermanland sin syster
och hennes make, Joakim Brahe, Per Brahe d. ä:s föräldrar,
vilka ämnade sig till Kristians kröning. Gustav bad dem
ivrigt att icke fara — men fåfängt. De trodde Kristian.
Någon tid höll sig flyktingen sedan dold på sin fädernegård
nära Mariefred. Då kom en dag hans svågers gamle
tjänare, »gubben i Tranevik», som han kallades, vilken följt
herr Joakim till Stockholm, och »kunde för gråts skull icke
mycket tala utan tecknade med handen och sade med få
ord, att de blevo avhuggne fyra dagar efter kröningen,
så månge adelsmän där voro samt borgmästare och rådet i
Stockholm». Så fick då Gustav veta den hemska sanningen:
att hans fader och svåger blivit halshuggna, hans moder
och syster kastade i fängelse. En sägen är, att Gustavs
fader fått anbud om nåd men svarat: »Mine medbröder äre
ärlige herrar; jag vill i Guds namn dö med dem.» Sin moder
och syster fick Gustav heller aldrig återse. En pestsjukdom
ändade deras dagar i fångenskap.
Blott tanken på fosterlandets räddning var det, som gav
flyktingen kraft att bära sin bittra sorg. Hans enda hopp stod
nu till Dalarne, till Engelbrekts och Sturarnes dalkarlar,
om vilka gamle Hemming Gad en gång på sitt uttrycksfulla
språk yttrade: »Juten, tysken och djävulen rädas för hela
Dalabygden.» För att ej bli tillfångatagen av danskarne
förklädde sig Gustav till dalkarl med »trind hatt»,
vadmalsjacka och en yxa på axeln.
Om flyktingens öden, när han hunnit, upp i bergslagen,
förtäljer Peder Svart:
»Han gav sig där först till Anders Persson i Rankhyttan,
dock höll sig allt förborgad, klädd i bondekläder.
Men en piga lät Anders Persson förstå, att hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
