Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Dalasagan om flyktingens färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arents hustru förnam, att Arent körde förbi sin gård, då han
kom tillbaka från Aspeboda, kunde hon väl märka, vad han
hade i sinnet. Var hon då så dygdelig, att hon gav Gustav
förvarning, fick honom häst, åketyg och dräng och
skyndade’n — över den frusna sjön Runn — till Svärdsjö.»
Det säges, att Arent aldrig förlåtit sin hustru denna
handling. En sägen härom upptecknades vid mitten av
1700-talet efter meddelande av den för Vasaminnen varmt
intresserade kronoavradsinspektoren Brandberg, som alltsedan
slutet av 1600-talet ägt Ornäs’ gård. Mer än lovligt dum är
historien, men den kan förtjäna anföras som exempel på
vilka befängdheter det kan bli av, när den muntliga
traditionen får fritt brodera ut ett faktum med detaljer. »Av
mina föräldrar har jag hört berättas», säger Brandberg,
»att Arent Persson, för den trohet hans hustru då visade
emot konung Gustav, blivit emot henne sedan så förbittrad,
att hon om dagarna aldrig fick komma för hans ögon. Dock,
skola de om nätterna legat tillsammans uti en säng, som
han låtit ställa tvärt igenom mellanväggen av sin egen och
sin frus sängkammare, vilken säng varit gjord såsom ett skåp
med dörrar för å bägge sidor, vilken vid min salig faders
anträde till denna egendom ännu var i gott behåll att
beskådas.»
Från Svärdsjö finnas en del muntliga sägner om flyktingens
vistelse där upptecknade, men först så pass långt
efteråt som år 1667, av dåvarande kyrkoherden i socknen.
Så berättade »de åldrige i Linghed», att när Arent Perssons
dräng skjutsat Gustav över Runn och denne sedan fortsatte
till fots på vägen till prästen Jon i Svärdsjö, där han
hoppades finna en fristad, hade han om kvällen kommit
till Bengtsheden. Där bad honom mor i huset: »Vägkarl,
gör mig några korvstickor, medan du har intet annat att
göra!» Men han svarade: »Icke kan jag göra edra
pölsepinnar.» Sedan kom han till Svärdsjö prästgård. Enligt
vad som år 1667 berättades av »åtskillige gamble trovärdige
män i församblingen för visso, vilka säja sig hava denna
kunskapen av sina fäder och förfäder», skall Gustav ha tröskat
tillsammans med drängarne i prästens lada. Men en gång,
när herr Jons huskvinna kom in i stugan, fick hon se denne
stå och hålla fram handklädet åt den förmente dagkarlen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
