Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Dalasagan om flyktingens färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras pastorat samt »alla traditioner och sagor, som om dem
berättades». I anledning härav anställde kyrkoherdarne
formliga förhör med sina sockenbor.
Sägnen om Gustavs färd i halmlasset återkommer med
nya drag i den tradition, som levde i Svärdsjö mot slutet av
1600-talet och då upptecknades av en för övrigt okänd
person vid namn Brenner, antagligen Uppsalastudent,
vilken vid den tiden gjorde en resa genom Dalarne. Han
berättar, att Sven i Isala kört Gustav norrut »uti ett halmlass,
vilket under vägen blev med spetsar rannsakat av de danskes
vakt vid grindar och broar; och vart konungen av en spets
lite skadd i benet, så att blod utgick. Då bonden fick se det,
skar han sin häst i foten och övertygade dem, att bloden
kom därav». Här ha vi alltså källan till denna ryktbara
episod i Gustav Vasas historia, om vilken Peder Svart
ingenting har att förtälja liksom ej heller om övriga äventyr
sedan Gustav flydde från Ornäs.
Flytta vi oss till 1750-talet, finna vi nya uppteckningar
av folktraditionen, denna gång från Siljanssocknarna, dels
av prästerna i dessa trakter, dels av andra personer, som
rest därigenom. Uppteckningarna gjordes för den förut
nämnde ägaren av Ornässtugan, Brandberg, som var en
flitig samlare av minnen från Gustav Vasas dagar. Dessa
sägner förtälja, att Sven i Isala slutligen avlämnat sin
skyddsling hos en annan kronoskytt, Per Mats Olsson
i Marnäs by ett par mil därifrån, ej långt från gränsen
mellan Leksands och Svärdsjö socknar. Men icke ens där ansåg
man honom nog säker. Mats Olsson skall därför ha fört
honom ännu längre in i Leksandsskogen. Där låg han i
tre dagar gömd under en stor kullfallen fur. — Denna
sägen är upptecknad av Brandbergs brorson, som t. o. m.
protokollfört den sålunda: »Emot 1/4 mil ifrå Marnäs by
är ett ställe som kallas Närbo låga, därest en låga varit, som
legat över åen men nu är bortfluten. Vid detta rum
berättade för oss Olof Olsson i Marnäs, som vart för något över
3 år sedan dö, då om 90 års ålder, att konung Gustav I uti
trenne dygn legat under sin flykt för de danske; och lika som
genom Guds försyn korparne förde Elia kött och bröd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
