Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten Gustav Eriksson Vasa - Sverige blir åter fritt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde föra Sankt Eriks skrin och helgedomar med tillbörlig
solennitet och process [1] till Gamla Uppsala, som sed var.»
Därtill svarade Lasse Eriksson och Lasse Olsson, att eftersom
svenske och infödde män och icke utländske borde med rätta föra
Sankt Eriks skrin och helgedomar, så ville de göra sitt bästa
uti saken och hade endels just för den skull kommit dit, att
de ville »sådan gudelighet fullgöra». Men de kvarhöllo
försiktigtvis sändebuden, så att dessa icke kommo tillbaka
med svaren förrän samtidigt med att hela hären kom dragande
mot Uppsala. De spejare, som utsänts av ärkebiskopens
fogde i Uppsala, Bengt Bjugg, hade uppsnappats av
svenskarne.
Vi låta Peder Svart berätta vidare: »Bengt Bjugg med
det krigsfolk han hade på biskopsgården höll fast
osannolikt och spotskt, att de skulle någon fara hava av denna
svenska hären. Och uppå det han skulle se låta, vad oförfärad
och orädder han var, lät han en afton bereda ett pråligt
gästabud uti trädgården emellan den store biskopsgården
och den lilla, lät kasta ned de balkar, som omkring
trädgården voro på båda sidor, för att folket skulle kunna se
däruppå, huru mycket han aktade de fiender som då förhanden
voro. Här dricks vin, här kvädes och dansas med pipa och
trumma, med skriande och braskande, allt in utöver
midnatt.
Men den glädjen tog en ömkelig ände. Ty när klockan
var vid tu om natten, kommo Lasse Olsson och Lasse
Eriksson med sin här dragande.»
En stund försökte danskarne göra motstånd med hakebössor.
»Därtill ropade de och skrålade på de svenska, brukade
skändeliga munnen, kallandes dem alla onamn, som
dårar pläga göra, de där sina fiender förakta likasom de
därigenom kunde dem övervinna.» Men snart funno danskarne
rådligt att utrymma den fasta biskopsgården, sedan
de satt eld på den. Svenskarne efter dem ända ned till vadet
vid Flottsund och ge dem några dalpilar till avskedshälsning.
En tid därefter kom Gustav själv till Uppsala, gick upp i
domkapitlet och sporde kanikerna, vad de ville han skulle
hålla dem för, svenskar eller danskar. Men de bådo om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
