Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten blir reformator - Det stora avgörandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riksdagen började med att Laurentius Andreæ;, »mäster
Lars», såsom han gemenligen benämndes, vilken Gustav gjort
till sin kansler, uppläste en redogörelse för rikets tillstånd.
Konungen beklagar sig där över att »ändock hans Nåde
vinnlägger sig dag och natt om riksens bästa, bär där sorg och
mången vakonatt före, varder dock hans Nåde allt
vänt till det värsta». »Skalkar och stämplare» bleve
för mycket trodda i landet. Det ropades över hans Nåde,
»att han skinnar kyrkor och kloster», samt »att han
indrager ny tro i landet». Men utomdess funnes andra
förhållanden som måste göra det till »en styggelse» att
förestå regeringen; det var kronans armod. För dessa
orsaker begärde konungen nu att »vara kvitt regimentet, [1]
och att riket besörjes med en annan herre». Han tackade
för den ära som bevisats honom och hoppades, att han för
sitt »stora omak och vedermöda måtte varda besörjd med
ett stycke län» till sitt redeliga uppehälle. Han aktade att
därav bidraga till rikets tjänst lika mycket som någon annan.
Framställningen slutade med en försäkran, att konungen
icke gjort detta förslag »utav någon lätthet eller för något
snack utan av rätt allvarsmening. Hans nåde känner bäst
var det håller.» [2]
Konungen hade i denna mästerliga framställning blott
angivit, vad som var nödvändigt, om riket skulle kunna
bestå, men hade icke utsagt, varifrån de nödvändiga
medlen skulle tagas. Det överlät han åt ständerna att själva
eftertänka och besluta. Men alla visste ju, att blott en
möjlighet fanns. Det var i känslan av hotande fara, som
biskop Brask nu tog till orda. För de överläggningar, som
därmed inleddes, ha vi att hålla oss till Peder Svarts livliga men
i en del detaljer betvivlade berättelse:
»Biskop Brask talade, säjandes: ’Vi, som äro uti detta
andeliga ståndet, måste bekänna, att vi hava svurit vår
allerheligaste Fader Påven den lydnad, att vi intet företaga
skola uti lärdomen eller några andeliga saker utan hans
samtycke. Därför är oss icke möjligt att något avstå av den
Helga Kyrkans ägor’. — Då sporde konungen rådet och adelen
till, huru dem syntes, om det var rätt svarat. Riksrådet
Ture Jönsson — av ätten Tre rosor — och hans parti sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
