Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetshjälten blir reformator - Det stora avgörandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hedning eller kättare utav mig i detta år!’ — Men konung
Gustav höll sig allt uppå slottet, kallade tillhopa sitt bästa
krigsfolk och enkanneliga gamla hovmän, [1] fattigkarlar, dem
han visste med hava varit i ledingen [2] och sinne hade att
taga av ljusen, [3] som man plägar säga. Dem gjorde konungen
gästabud: hade sin ro av deras visor, skämt och lustighet.
Dagen därefter kommo åter alla riksens ständer tillhopa,
skulle så begynna att förhandla. Men de kommo där ingen
väg med. Ty församlingen var så förbistrad utav oenighet,
att vad den ene sade fram, sade den andre emot. Likasom
det skedde med Nimrods parti, när de byggde tornet i Babel.
Tredje dagen började köpmän och bönder skria och ropa mot
herrarne, sägande: ’Om I viljen vara orsak till vårt fördärv,
då vilja vi nu med konung Gustavs tillhjälp fördärva eder.’
Efter något långsamma förhandlingar bad rådet kanslern
och mäster Olof, att de ville gå upp till konungen, säga
honom, att det var nu kommet till det beslut, att alla riksens
ständer ville falla hans Nåde till fota och bönfölle alle, att
hans Nåde ville värdigas för Guds skull behålla regementet,
vara deras huvud och försvar, så härefter som hittills. De
ville nu gärna följa hans vilja efter, vara honom lydige med
all underdånighet. Men konungen ställde sig allt hårdeliga,
bad dem gå tillbaka igen och säga, att han ville bliva vid det
han hade sagt. De gjorde där många knäfall med gråtande
tårar; dock kunde det intet hjälpa. Han var så harmse
vorden.» Flere andra beskickningar avsändes men fingo
samma svar, »så att där var icke annat än en övermåttans
jämmer och gråt med hela hopen». Till slut lät dock hans
Nåde beveka sig och lovade komma dagen därefter.
»Den fjärde dagen kom han också till dem. De där då
tillstädes voro måtte ock säga, att han var visserliga
välkommen. Han vart undfången med sådan vyrdnad, med sådan
gråt och ärebetygelse, att det fattades föga i att meniga hopen
kysste fötterna på honom. Ty de voro då något närmare
komne till att besinna, huru mycket de hade behov av honom.»
Så lyder i sina huvuddrag den ärevördiga tradition, som
upptecknades en mansålder efteråt, och som därefter »vandrat
genom århundraden och fängslat generation efter generation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
