- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611 /
89

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Första Dalupproret.

DALKARLARNE hade flera gånger räddat sitt land.
Men därför tyckte de också, att de borde vara med
och sköta regeringen, en sak för vilken de lämpade
sig mindre bra. När överheten ej var dem till lags, när
dyr tid rådde, genast voro de uppstudsiga. Man hade nu
vant sig i Sverige vid att hastigt göra sig av med konungar
och sätta andra i stället. »Den menige mans sinne
plägar hos oss sig lätteligen förändra», skrev en gång biskop
Brask. Det kunde nog också smaka att då och då få
avbryta vardagslivets enformighet med att »bullra» och föra
ett rörligt krigarliv med utsikter att taga byte och få kväsa
morska fogdar och herremän.

Redan 1523 hade Gustav tagit det djärva steget att
avsätta den uppstudsige biskopen i Västerås, Peder
Jakobsson Sunnanväder, och när domprosten
därstädes, mäster Knut, uppträdde till biskopens försvar, fick
han dela dennes öde. De bägge prelaterna gåvo sig då
upp till Dalarne och nedsvärtade konungen inför allmogen.
Dalkarlarne togo sig för att uppsätta skrivelser till Gustav
med delvis uppdiktade och alldeles orimliga beskyllningar.
De gåvo konungen skulden för det dyra köpet, i det man nu
fick för ett pund salt ge lika mycket som fordom för en hel
tunna; ett pund gäddor kostade lika mycket som tillförene
4 pund o. s. v. Skulle det längre fortfara på det sättet,
förmådde de icke betala sin skatt eller behålla sina hemman
utan måste, sade de, »sätta nyckeln i dörren och draga dit
Gud oss lägger råd före». Till sist blevo skrivelserna mäkta
näsvisa och hotfulla. Låten blev en annan, än när de
talade om sig såsom »vi fattige oförnumstige bönder». Vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 19:40:48 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/2/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free