Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611 / 93 (1913-1939) Author: Carl Grimberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upprorsmakare - Daljunkerns uppror

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sture, högmäktige herren herr Stens, fordom Sveriges
rikes föreståndares, äkte och rätte son, hälsar Eder alle,
dannemän, som bygga och bo i Siljans dalar, Österdalar och
Västerdalar och Bergslagen, kärliga med Gud och Erik
konung.» Han slutar med följande vackra ord: »Den ädle,
högmäktige, fromme riddarens herr Sten Stures kristeliga,
milda, lycksaliga regimente, den stund han Sveriges
föreståndare var, haven I alle med stor vördning, lov och pris
väl rönt, vilken haver låtit en äkta och rätt son efter sig.
Den är jag och ingen annan, herr Stens
son, Sveriges rikes infödde ypperste
ädling, som nu är Sveriges rikes enaste
tröst och tillflykt. Mig haven I länge
för min faders uppriktiga, milda
regimentes skull ganska i hjärtat kär haft.
Jag aktar att träda uti min gode faders
fotspår. Thy väljen och koren mig alle
endräkteliga till Sveriges rikes
föreståndare! Jag vill alle dem, som liv och
hals för min skull våga vilja, giva tre
års skatt fri. Därpå skolen I eder ganskeligen och
fullkommeligen förlåta.»

Daljunkerns sigill.

»Förberörde Dalejunker eller tjuv», säger Peder Svart,
»drog så till Rättvik och brukade där samma konster. Men
där fick han fast andra svar. De svarade honom i munnen,
att han intet var herr Stens son, och om han än hade varit
det, vore de honom intet pliktige, ty han hade intet tagit
dem och riket utav sådan nöd, som kung Gustav gjort hade.
Med sådana svar drog han dädan igen och dit han hade
mera bestånd. Där skänkte de honom mycket gott, så att
han började ståta med beslagna värjor och annat prål.

Han tog med sig sex karlar och drog till Norge. Och vem
han gav sig till ljög han full, förtalandes och beljugandes
kung Gustav. Han kom till ärkebiskop Olof i Trondhjem,
som förärade honom stora skänker och allahanda hjälp och
undsättning. Trehundra man besoldade ärkebiskopen åt
honom, ty han var allvarligen förd i den mening, [1] att han
skulle vara unge herr Stens son.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>