- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / II. Äldre Vasatiden 1521-1611 /
97

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upprorsmakare - Daljunkerns uppror

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

snävt åtsittande mansdräkt skar upp tyget vid axeln,
armbågen, höfterna och knät, för att man skulle kunna röra sig
ledigare. Men naturligtvis skulle den lede vara framme
även här och taga den mänskliga fåfängan i sin tjänst. Man
hittar nämligen på att låta ett praktfullt, färgstarkt
underplagg titta fram genom de öppningar, som sålunda gjorts i
övertyget. Så blev modet med »uthuggna» eller »utskurna»
kläder genast ett syndamode, »Gud till stor vanheder och
oss till stort fördärv», såsom Sveriges rikes råd klagade redan
år 1489. Men utvecklingens lag låter sig av ingen veklagan
hejdas! Från sin jämförelsevis ringa början vid de
mänskliga ledgångarna utbreda sig skårorna under 1500-talets
lopp vidare, så att man — Gudi klagat — till sist icke
aktar för rov att göra skåror nästan var som helst! Så var
det inga gränser längre för människors »dårhet och
överdådighet». Men då kunde man ju också förstå, att världens
undergång måste stå för dörren.

Men vi återvända till de uppstudsiga dalkarlarne.
Upproren hade karaktären av ett slags underhandlingar mellan
konung och undersåtar om de villkor, på vilka dessa ville
vara honom lydiga. På ingendera sidan tog man just
häftigt vid sig. »Det är», säger Geijer, »intet uppror, med
vilket Gustav ej underhandlat, och intet som han ej straffat.»
Hur fogligt emellertid Gustav än skrev dalkarlarne till,
morskade de sig alltjämt. »När konungens fogdar handlade
med dem eller skrev han ock dem själv till, vart det
allt anammat med flin och spott», säger Peder Svart.
»Konungens fogdar fingo som knappast talat tu eller try ord
med dem, förrän de bjödo dem hugg.» Då gjorde Gustav
slag i saken.

En tid efter det han blivit ledig från riksdagen i Västerås,
drog han upp till Dalarne och sammankallade åter allmogen
till Tuna 1528. Runtomkring den uppställde han sitt
krigsfolk med kanoner. Så fingo sig upprorsmännen en skarp
varning. »Konungen befallte utmönstra av hopen
dalejunkarens översta råd och månge andre, som hade brukat sin
skamlösa och oförflogna mun uppå honom», förtäljer Peder
Svart. De blevo på stället dömda till döden och avrättade.
»När de andre det sågo, att blodet begynte rinna, kom annat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:47 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/2/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free