Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upprorsmakare - Västgötaherrarnes uppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vållat däruti, görandes där tilläventyrs mångom orätt och
utöver Vår befallning.»
Brev och budbärare sände konungen också åt alla håll,
där det kunde befaras, att upproret skulle vinna
anslutning. Han förmanade faderligt och ömt och lovade runt
åt dem som ville förbli trogna. Han efterskänkte skatter
och gav löften, att allmogen skulle få förbli »vid gammalt
och fornt». Kyrkor och kloster skulle de få ha så många
som de själva ville, och inga pengar eller dyrbarheter skulle
vidare fråntagas kyrkorna — vilket ej hindrade konungen
att i samma andedrag begära en guldkalk från Uppsala
domkyrka »för en tillbörlig skänk», dock i största hemlighet. —
»Kunde goda ord hjälpa, då have vi dem rikligen nog utgivit»,
kunde Gustav med skäl yttra. Särskilt smektes de båda
bergslagshövdingarne Anders Persson på Rankhyttan och
Måns Nilsson på Aspeboda: funnes det någon sockendel
eller annat där uppe, som han kunde förläna dem, så skulle
det inte bli nej till svar. Också höll sig allmogen både från
Bergslagen och övre Dalarne stilla och avrådde västgötarne
från deras förehavande. Östgötarne förblevo även trogna.
Men i Västergötland möttes smålänningarnes upprorsskrivelse
av meddelandet, att ett allmänt möte skulle hållas
på Larvs hed i Västergötland. Här talade Ture Jönsson till
allmogen och uppmanade den att avsätta konung Gustav, som
var »fallen från kristendomen och vorden en Lotther o. s. v.»
Men till herrarnes gränslösa bestörtning svarar allmogen
»överljutt», att den icke vill skilja sig från konung Gustav,
ty herreskifte vore sällan till båtnad. »Då föll som ett moln
över ansiktet på herrarne. De vordo så försoffade, att
de visste aldrig, vad de skulle företaga», säger Peder
Svart.
Så var det upproret kvävt redan i sin linda. Ture Jönsson
och biskop Magnus funno bäst att ge sig av till ett annat
land. De andra västgötaherrarne bådo konungen om förlikning
och befriades från straff, med undantag dock för
Måns Bryntesson och två andra herrar, som icke ville ha
någon förlåtelse utan trotsade på att inga bevis funnos mot
dem. Då lät konungen ständerna i Strängnäs tillsätta en
domstol, inför vilken de tre herrarne ställdes till svars.
Måns Bryntesson, som var »en icke ringa man uti vältalighet»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
