Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Upprorsmakare
- Klockupproret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalarnes lysande historia släckes i blod.
Gustav hade ej glömt sina dalkarlar. Han måste göra
slut på landskapens självrådighet och fordringar att efter
behag förkasta vad konungar och riksmöten beslutit. När
faran från Kristian var överstånden, vilade han emellertid
ut, »såsom han ock väl behov hade», för att tala med Per
Brahe. »Han måtte ju vara trått och mödig [1] efter det stora
buller och anfäktning» han haft att utstå och »gjorde sig denna
tiden bortåt lustig och glad, så mycket honom kunde givas
tillfälle därtill, efter såsom han ock hade en lustig
complexion [2] av naturen.»
Dalkarlarne drogo härav den slutsatsen, att de denna
gång rått på sin konung. De firade med gästabud Dala
gamla frihet, säga krönikorna. Men fram på nyåret 1533
var deras konung plötsligt med krigsmakt uppe bland dem
och stämde män från de upproriska socknarna sig till mötes
vid Kopparberget 1533. Somliga kommo frivilligt, andra
fördes dit med tvång.
»Anders Persson blev strax gripen på sin gård Rankhyttan.
Men Måns Nilsson dristade icke bliva hemma vid sin gård
utan gav sig bort i skogen, ut i sina gamla kolningar. Lasse
Eriksson tog med sig en stor hop gamle knektar, de där ock
voro väl landkunnige, letandes efter honom genom natt och
dag, till dess han fann honom uti en kolning; tog så honom
strax vid halsen», förtäljer Peder Svart. Det säges, att
förföljarne funnit flyktingen med hjälp av hans trogna hund,
som till slut lyckades hitta sin herres fotspår och glad satte
i väg till dennes gömställe.
Vid Kopparberget omringades allmogen nu liksom förra
gången med krigsfolk, kanonmynningar gapade mot dem,
och där blev »en skarp stämma, mycket långsammare och
förfärligare än den förra». Än talade riksråden, än konungen
själv och mest han. Peder Svart berättar: »Först lät han
fråga dem till, om de droge sig till minnes, vad utlovat och
beslutat var där uppå samma plats för sex år sedan, därnäst
om de änteligen ville hålla honom för en spelefågel, den där
vart år så skulle spela för dem. Detta skulle nu vara det
[1] Trött av mödorna.
[2] Gladlynt läggning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/2/0111.html
