Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upprorsmakare - Klockupproret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sista spelet, ty antingen skulle där bliva en lydig landsända
eller platt en öde landsända. Men fiendeland ville han där
ingalunda hava; förr skulle han där så hålla mönstring, att
aldrig efter den dagen skulle där höras hund eller hane.
Till det tredje sporde han dem till, var de ville hava
landamäret: [1] om det skulle vara vid Brunbäcks älv, och om det
skulle ingalunda vara konungen lovligit draga över
Brunbäcks älv, med mindre han skulle tigga gunstelig lejd [2] av
bergsmännen och dem som bodde ovan Långheden.
På det sättet talades hela dagen ut, intill kvällen. Under
tiden stod hela hopen av allmogen uppå knä. Sedan begynte
där utletas och utmönstras av hopen de där så obarmhärteliga
hade slagit och marterat konungens sändningabud. Då
förändrades spelet efter Guds plägsed, att det plägar komma
sorg efter fåfäng glädje. De där tillförene hade blivit
plågade med hugg och slag, gingo in uti hopen och letade sine
plågomästare ut, rätt de storsinte hjältar! Men desse ropade
och skriade upp i himmelen uppå Måns Nilsson, att han så
skändeliga skulle dem förråda, fördristande dem till sådan
överdådighet, röjde ock huru groveliga han hade förtalat
konungen.
Där var så mycken gråt och skrian med den allmogen,
när de bådo om nåd, att därom kan ingen tillfyllest skriva.
De gåvo konungen rätt i allt och sig självom orätt, bedjandes
nåd och barmhärtighet, utlovandes, att de aldrig någonsin
mer ville honom förtörna, ty de förnumme i sanning Guds
hämnd över sig. Vilket ock så skedde: konungen benådade
dem — när han först hade utplockat ur hopen det skadeligaste
ogräset —, och de på sin sida blevo så fromme, gjorde
honom aldrig något mera motstånd, så länge han levde.»
Menigheten fick därefter draga hem, men de tillfångatagna
blevo avrättade såsom landsförrädare. »Så släcktes Dalarnes
lysande historia i blod» — för att citera Emil Hildebrand,
vår främste kännare av Vasatiden.
Anders Persson på Rankhyttan och Måns Nilsson på
Aspeboda måste böja sitt huvud på stupstocken, medan
Arent Persson på Ornäs fick framleva sina dagar i ro — en
underlig ödets ironi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>