Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldshärskartag - Dackefejden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de ämnade förfara med sina armborst. Rätt som det var,
kommo de löpande i massor ur skogen och sköto med pilar
på Norbys svenner, ropande »hvyg» på honom och hans
konung. På andra håll högg allmogen bråtar och lade sig i
försåt, så att han med knapp nöd kom undan med livet. Då
fann han rådligt att tala väl vid sina underlydande. En
skrivare utsändes med ett lugnande brev. Men mannen hade ej
väl läst upp det, förrän bönderna satte sex eller sju yxor i
honom och körde bort hans sällskap. Sedan rotade de sig
ihop, drogo plundrande omkring och slogo ihjäl herremän
samt hotade att resa »hunehären». [1] Till slut blevo de
emellertid slagna av Norbys folk.
Upprepade gånger hade smålänningarne sedan trotsat även
Gustav, »slagit hans fogdar ihjäl och burit deras huvud kring
om landet».
I flera fall låg nog skulden ej enbart hos allmogen. Följande
varningsord, som Gustav tillskrev sina fogdar, visa detta:
»I riven och sliten av de arme stackars bönder allt det de äga,
och följer så därefter, att när de utarmade äro, hava de inge
andre utvägar utan nödgas giva sig från hus och hem, hustru
och barn till skogstjuvarne.» Till denna berättigade anledning
till missnöje kom nu, att det fanns, som Per Brahe säger, i
dessa trakter »mycket folk, nyss uppfött, som intet annat
hade vant sig till än skjuta väl och gå vid skogen och hade
skaffat sig goda värjor och mente förty, att ingenstädes var
mera folk till än hos dem», och att vad de gillade eller
ogillade, därvid måste det bliva.
År 1536 klagar konungen i en skrivelse till befolkningen i
gränstrakterna mellan Småland och Östergötland, att hösten
förut hade »ett löst sällskap» överfallit en av konungens
fogdar och fråntagit honom hans penningar. Ja, han hade med
knapp nöd kommit undan med livet. »Desslikes vankar här
också ett sällsamt och farligt rykte, så att utöver Holaveden
får ingen man snart fara, varken åter eller fram, med mindre
än han bliver där okristeliga mördad, rövad, skinnad och av
daga tagen, vilket är emot Gud och all kristelig lag.»
Året därpå uppsatte konungen och rådet ett helt syndaregister
över de hårdnackade smålänningarne, varur må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
