Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamle kung Göstas sista tid - Gustav Vasas sista sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hit och dit i konungspalatset. Såsom man gissa kan: H. K. N.
ville försöka sin förmågenhet. Medan de så ledde H. N.,
begynte händer och fötter till att frysa och skälva, varföre
måste de hava H. N. till sängen igen. Men när de hade väl
behöljt H. N., sade H. N.: ’O, vilken svår pilegrimsfärd var
denne och mig till litet avlat!’
Den 25 aug., när ordinarius kom om morgonen mellan 5
och 6, bekände H. K. N. sig strax med upplyfta händer,
såsom H. N. alltid var van, vara stadig i trone och sade med
hög röst: ’O du Gud, som är allsmäktig, du som mig ock
denna vanföra lekamen givit haver, kalla nu snarliga detta
mitt liv ifrån denne kropp, att jag icke snarlig varder hållen
för spott av dem som mig se!’»
Från denna tid låg konungen i tre veckor stilla, endast då
och då ställande några ord till sina barn. Hans tankar
kretsade kring det förflutna, och minnena från ungdomsårens
kamp stego upp med oförminskad styrka. En dag utgöt
han all sin samlade harm mot »påvens gamla förrädiska
biskopar», främst »djävulens ståthållare och troll, bisp
Göstav». Den gamle hatade ännu lika hjärtligt, som ynglingen
en gång gjort.
Så småningom veknade dock det hårda sinnet. Han förlät
alla, som varit honom emot, och bad, att alla skulle förlåta
vad helst han själv brutit. Ett av de sista ord, som hördes
från hans läppar, var: »Jag bekänner mig hava intet så regerat
i mitt konungsliga välde som mig borde. Herre Jesu,
du som allsmäktig äst, misskunda dig över mig, syndare!»
En annan gång, mot slutet, då högra handen börjat förlamas,
ville Johan tala med honom i religionen, men då äskade
han med händerna bläck och penna och började skriva:
»Ena gångo bekänt och därvid blivit eller hundrade gånger
talat» ....de styvnade fingrarna förmådde ej fullborda
meningen, [1] »men det var dock», anmärker mäster Hans,
»en stadig mans hjärtans bekännelse, vilken icke förgätas
borde». När orden upplästes för konungens barn, började
de »ynkeligen gråta», berättar mäster Hans, »så att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
