Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamle kung Göstas sista tid - Gustav Vasas sista sjukdom och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämmerligt att höra, både små och stora». Då man ej kunde
trösta dem, sade konungen: »Ja, I begynner allaredan göra min
skjutsfärd.»
Den unga drottning Karin hade i nära sju veckors tid
vakat vid makens bädd och icke vikit därifrån varken natt
eller dag, »så alle förundrade sig». Hoppet att konungen
skulle bli frisk igen hade hållit henne uppe. Men den 27
september ansåg sig mäster Hans ej böra längre dölja för henne,
att allt hopp var ute. Det grep henne svårt. »Jag väntar mig
ingen glädje i denne världene efter min nådige herre», sade
hon. »Och strax på samma dag», berättar mäster Hans, »vart
hennes Nåde sjuk och lade sig i samma sal såsom Hans kungl.
Nåde låg, så Hennes Nådes ögon voro alltid till Hans kungl.
Maj:t.»
Den 29 om morgonen bittida, när kyrkoherden kom fram
till konungens bädd, låg denne »som i en söt sömn», men när
mäster Hans lutade sig över honom, lyssnande efter
andedräkten, märkte han, att dödsstunden var hart för handen.
Han lopp då efter sin bok. Under tiden gick en läkare, som
anlänt för ett par dagar sedan, fram till konungen och kunde
ej annat märka, än att denne var avsomnad. Han drog då
mössan, som konungen hade på huvudet, ned över ögonen
och ropade, att Hans Maj:t nu var död. De närvarande
skyndade förfärade till. Men när konungen hörde sorlet,
sköt han med egen hand mössan från ansiktet och undrade
vad som stod på. När mäster Hans kom tillbaka, fann han
dock konungen i själatåget. Han ropade då till honom några
förmaningar att tro på Kristus, men konungens svåger
Sten Eriksson Leijonhufvud sade: »Mig synes det är ej behov,
att du ropar längre, ty Hans Nåde hör nu intet.» Då böjde
sig kyrkoherden ned över den döende och sade: »Allernådigste
Herre och konung, tron I på Jesum Kristum och hörer
min röst, så giver oss något tecken!» Till allas häpnad svarade
konungen med hög röst: »Ja». — »Då», berättar mäster Hans,
»föllo alla de i salen voro till jorden och förundrade sig och
gräto i glädje av sådan bekännelse, och sedan syntes en eller
två resor andan och intet mera, och då var det åttonde
timmen på dagen före middag. Då sade ordinarius: ’Den allsmäktige
Gud med sin heliga anda, han anamme i sann tro din själ,
i vilkens händer jag befaller din anda till evig tid. Amen’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
