Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik XIV - Nordiska sjuårskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spåras i hans instruktioner rörande krigföringen till sjös.
Så befallde han Klas Horn, att sådana fiender, som ej godvilligt
gåve sig fånga utan endast med våld kunde tagas, skulle
man utan nåd slå ihjäl eller kasta i havet. Och efter Klas
Horns seger vid Bornholm hade Erik panna att skriva till
amiralen: »Vi hade fast hellre sett, att I låtit göra av med
de gemene fångar, efter här äro alltför många av det
sällskap tillförene.»
Ridderlighet mot besegrade motståndare tycks ha varit en
för Eriks natur fullkomligt främmande känsla. Efter Horns
seger vid Bornholm lät konungen föra till sig den fångne
danske amiralen för att själv »förhöra» honom. Erik utfor
därvid i häftiga förebråelser mot fången, för att denne
vågat göra motstånd mot hans folk. Då amiralen frimodigt
svarade, att han endast följt sin plikt att kämpa för sin
konung och sitt land, råkade Erik i sådant raseri, att han drog
sin värja och rusade mot den värnlöse. Till lycka för bägge
grep Klas Horn in och tog sin vettlöse herre och konung i
armen samt förehöll honom, hur föga konungsligt det var att
förgripa sig på en värnlös man, som ej begått annat brott
än att ha gjort sin plikt.
Gällde det däremot att möta beväpnade fiendehärar, var
Erik ej så duktig längre. Det hände till exempel strax före
ett fältslag, att han fick sina underbefälhavare att hålla ett
krigsråd, som tillrådde honom att resa bort, »eftersom lägret
var en trång, orenlig och obekväm ort» för Hans Majestät.
På så kraftiga skäl måste Hans Maj:t ju hålla sig undan!
I en senare officiell anklagelseakt mot Erik XIV — en skrift
som dock får läsas med urskillning för sina många överdrifters
skull — heter det, att konungen »alltid velat lägga sig den
berömmelse till, att han haver varit en förståndig och dristig
krigsman, vilket uti grunden fast annorlunda haver befunnits.
Till att slå folk ihjäl och eljest sarga dem, där haver
ähan väl kunnat sin hand med, helst när han haver haft någon
ensam för sig eller uti järn och bojor. Och haver han med
sådane krigsanslag med sin egen hand bragt om halsen, item
sargat och fördärvat till en sextio personer, eftersom hans
egen bårdskärare, mäster Kuntze, bekänt haver. Men för
sine fiender haver han varit, eftersom tyranner menigt vara
pläga, den räddaste man, som värja kunde föra, vilket han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
