Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sturemorden och Eriks avsättning - Eriks död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mening med denna hårdhet. Det är med ett ord något otrevligt
och fridlöst i hans regemente. Han bannar mer, än han
förmanar; han rannsakar mer, än han kontrollerar; han
straffar mer, än han dömer.
Vad möter oss väl i Eriks långa instruktioner, i hans
häftiga befallningar och skarpa hotelser? Jo, ett sjukligt
högmod och fåfänga, ett egoistiskt begär efter glans och ära, en
avundsjuk maktlystnad, en aldrig vilande misstänksamhet, en
pockande fordringsfullhet på de underlydande, nästan aldrig
förenad med ett förtroendefullt erkännande av nit, duglighet
och gjorda tjänster. Men var finner man där någon stor,
ledande tanke, som kunnat bära frukt för efterkommande,
något högsinnat strävande, som kunnat åt även den
olyckligaste regering vinna beundran och erkännande? Så frågar
en forskare på Erik XIV:s historia och pekar därmed på den
genomgående bristen i hans livsgärning som konung: bristen
på målmedvetenhet och ansvarskänsla.
»Hos konung Erik finner historien mycket att förklara,
ursäkta och förlåta men föga att försvara och lovorda», säger
en annan historiker, som trängt djupt in i den olycklige
konungens ödessaga, A. G. Ahlqvist. »Huru olika än omdömet må
falla om konung Erik XIV:s karaktär såsom människa och
regent, ett skall dock ingen kunna neka: att han var olyckligare
än de allra flesta offren för egna brott och fienders stämplingar.
Han hade i arv från sin moder erhållit de frön till själssjukdom,
som skulle utveckla sig och bära förfärliga frukter både
för honom själv och för hans fosterland. Då slutligen
vedergällningens tid kom, utövades hon av den, som borde hava
stått den olycklige närmast i kärlek och förtroende. Under
långa år måste han kväljas i ett dystert fängelse, seende alla
sina försök att återvinna friheten misslyckas, sina trogne
bestiga schavotten och slutligen det käraste av allt, sin
hustru och sina barn, ryckas från sin sida. I sanning, för
konung Erik måste döden till slut hava blivit en efterlängtad
gäst, och då han lade sitt trötta, skuldbelastade huvud
till ro, kände han väl det ljuva lugnet att nalkas en hamn,
där lidelsernas stormar ej mer kunde nå honom.»
Litteratur:
F. Ödberg, Om stämplingarna mot konung Johan III åren 1572—1575.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
