Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III - Ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De långvariga, sega fejderna här borta i öster hade sin
stora betydelse för vårt land och folk i militäriskt hänseende.
Nu utbildades nämligen en rad framstående härförare, som
skulle göra ärorika insatser i Sveriges hävder. Främst i
raden står Pontus de la Gardie, en fransman som gått
i svensk tjänst. Av sina föräldrar hade han blivit bestämd
för klosterlivet, men hans håg stod ej till munkkåpan utan
till krigarens rustning.
Han inleder den långa rad av djärva bedrifter, som sprida
sådan glans över den svenska krigshistorien. Efter blott
två dagars belägring intog han år 1581 den viktiga staden
och fästningen Narva med stormande hand under ett
fruktansvärt blodbad, som dock hade den hälsosamma verkan,
att de ryska besättningarna på kringliggande fästningar
blevo alldeles skräckslagna. Som mogna frukter föllo dessa
fästen i svenskarnes händer. Snart var Estland, efter elva
års nästan oavbrutna fejder, bragt under Sveriges välde igen,
och därtill hade en betydande del av Ingermanland
erövrats från Ryssland.
Stolt över att nu ha »harvat upp ryssens långa skägg», gav
Johan befallning åt Pontus de la Gardie att tillspörja de
ryssar, som kommo till honom för att underhandla om fred,
om de nu kunde se, ifall Johan vore en bjudande herre och
konung eller en bondeson ifrån Småland, såsom de skamligen
föregivit.
De la Gardies stora framgångar gjorde ett djupt intryck
på både vänner och fiender. Än i dag lär lantbefolkningen
i Ingermanland tala med lika stor respekt om Pontus’
byggnader, vallar och gravar som om hans förbund med djävulen.
Det var en svår förlust för Sverige, när den väldige krigaren
genom en olyckshändelse drunknade i Narovaån år 1585.
Men han hade då genom sina bragder tvingat den ryske
despoten till det femåriga stillestånd, som avslöts samma år.
På tal om det hårda vägröjningsarbete för germansk kultur,
som här borta i öster utförts av vårt folk, yttrar Emil
Hildebrand: »All ära värda äro de svenska och finska
krigsmän, som år efter år under umbäranden av alla slag, svält
och nöd kämpade i dessa avlägsna nejder mot den grymmaste
av alla fiender och för en sak, vars betydelse de kanske
icke insågo.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
