Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III - Far och son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polackernas påtryckning. När hans skepp lupit in i Danzigs hamn,
mottog han ombord de polska kommissarierna, som voro
utsända att möta honom och erhålla hans konungalöften,
men han lät dem förstå, att han icke kunde landstiga i
sitt rike, med mindre alla papper rörande hans förpliktelser
såsom polsk konung blivit klara.
Så måste då underhandlingarna försiggå ombord. Men
alla försök att avlocka honom ett löfte om Estlands
avträdelse tillbakavisade han obönhörligt. Det hjälpte ej,
hur vackert man än bad honom att icke för det lilla
Estlands skull förverka ett helt stort rike. Från svensk sida
hänvisade man i stället till drottning Annas borgensförbindelse
såsom en fullgod ersättning för det tvivelaktiga löftet
om Estlands avträdande. Så strandade de polska
kommissariernas överrumplingsförsök på motpartens vaksamhet,
och de blevo tvungna att medge, att Sigismund skulle
fritagas från all förbindelse att avträda Estland.
Men saken var ej definitivt avgjord med det. Den togs
upp vid flere andra tillfällen, och Erik Sparre fick rik
användning för sitt juridiska och diplomatiska skarpsinne.
Han framhöll bl. a., att Estlands avhändande kunde i Sverige
rent av vålla ett uppror, som skulle hota både konung
Johan och Sigismund i deras besittning av kronan.
Ännu inför den förestående kröningen vädjade de polska
stormännen till Sigismunds värdighet och den svenska
nationens hederskänsla.
Men då gav Ture Bielke det stolta svaret, att Sigismund
hellre skulle lämna Polen än handla mot sitt samvete.
Man tog från svensk sida rätt lugnt vad polackerna
»bjäbbade» om Estland, ty man visste, att de ej gärna
skulle riskera ett nytt konungaval. Också blev efter hand
tonen från polska sidan hovsammare, och slutligen ingrep
den man, som stått i spetsen för den polska beskickningen
till Kalmar, med det förlösande ordet: man skulle uppskjuta
frågan om Estlands avträdande till Sigismunds tronbestigning
i Sverige. Sedan man enats härom, blev Sigismund
högtidligen krönt till Polens konung.
Men ännu i det ögonblick, då kröningen skulle börja,
blev det »disputatz och oenighet» — berättar Erik Sparre
— fast nu om en annan sak: det var katoliker och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
