Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Straffdomar över Sigismunds anhängare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måtte förlåta honom hans synder. Därpå sjöng han en psalm,
och under sången avdrog han kläderna. När han sjungit
psalmen till slut, utropade han: »På Dig hoppas jag, Herre.
Du låter mig icke komma på skam till evig tid.» Så
blixtrade bödelssvärdet.
Sist bland rådsherrarne kom den ståtlige Ture Bielke. Han
höll ett långt tal om sin och de andras oskuld. Därunder
märktes icke den minsta förvirring i hans anlete, icke en
darrning i den kraftiga stämman. Till sist stämde han upp
psalmen: »Jag ropar till Dig, o Herre Krist», och hans röst
hördes hela tiden över alla andras. När psalmen sjungits
till slut, klädde han av sig och tog flera av de närvarande i
hand och i famn, varefter han höjde blicken mot himmelen:
»Jag ser», sade han, »ett blottat svärd och ett sammanbundet
ris över mitt fädernesland. Gud, som är nådig och
barmhärtig, slit sönder riset och stick svärdet i skidan! Jag ser
himmelen öppen och Jesus Kristus, min frälsare. Välsignad
vare Du, hos vilken jag snart skall vara!»
Därefter steg han in på klädet, kastade penningar åt
bödeln och sade småleende: »Gör det raskt!» Så knäföll han,
blundade och ropade med hög röst: »Herre Jesus Kristus,
i Dina händer befaller jag min anda.» Då han tredje gången
uttalade dessa ord, föll huvudet.
Ture Bielke hade en ovanligt kraftig hals, och när
huvudet skilts från kroppen, var det med förnöjelse över sin
styrka, som bödeln vände sig till de kringstående, sägande:
»Det var ett hugg, som hette duga!»
Till sist leddes den gamle Bengt Falk fram. Som
katolik avvisade han de luterska prästernas biträde och blev
utan vidare ceremonier halshuggen.
Under namnet Linköpings blodbad är denna
skräckinjagande tilldragelse inskriven i hävdeböckerna. Hårt var
det straff, som drabbade dessa »konungar i var sin
landsort», såsom hertigen kallade dem. Men, som Gustav Adolf
säger i inledningen till sin historia, »emot starka sjukdomar
höves starka läkemedel». Deras felsteg var, i korthet sagt,
att de visat sig mera trogna mot sin konung än mot sitt
fosterland. Att hertig Karl ansåg sig handla rätt, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
