Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Finnarne i mellersta Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medelpads och Ångermanlands skogsmarker, och därifrån
invandrade de i början av 1600-talet till angränsande
trakter av Dalarne. I Värmland utbreder sig den största
finnskogen väster om övre Klarälven, där en trakt ännu heter
Norra och Södra Finnskoga.
Den mark, som nybyggarne röjde upp, var sådan som ej
lockade landets förutvarande inbyggare. Det var den äkta
svenska grusmarken, den på vilken det mesta av våra skogar
växer. Att hugga ned träd och bryta upp rötter var där den
minsta svårigheten. Värre var det som sedan kom. När
marken blivit röjd och avbränd, påminde den nämligen
ofta om en illa stenlagd gata. Det var ett svettdrypande
arbete att förvandla en sådan mark till åker. Och när
förvandlingen skett, voro de små åkrarna fyllda av stenrös
till dubbel manshöjd, vilka upptogo nästan lika stor yta
som säden. Men det var just den sortens mark, som finnen
var van att svedja. Här trivdes han. Detta folk hade ej,
såsom svenskarne, något behov att ty sig ihop i byar på den
bördiga lerjorden kring vattendragen. Finnen mådde väl
så bra djupt inne i skogen, ensam i sin lilla koja eller sitt
pörte, såsom hans rökstuga även kallas. Där kunde han ha
bott i åratal, innan bygdens folk upptäckte honom.
Hur det såg ut i en sådan rökstuga, kunna vi föreställa
oss av en beskrivning, som en kapellpredikant i Norra och
Södra Finnskoga efterlämnat. Den är visserligen från
1830-talet, men förhållandena voro nog då föga olika mot på
1500-talet. Han skildrar sina intryck av finnens hemliv
sålunda: »Där sitta de sotiga kvinnorna och spinna, väva
m. m. På den från själva ugnen utskjutande grundmuren
sitta, särdeles om vintern, en eller flera rännarkäringar med
pipan i munnen och berätta nytt och gammalt, skett och
oskett. Ovanifrån titta barnen och katten under röken, som
utgår genom en trumma på taket, ned från sina liggställen.
Runt kring väggarna äro väggfasta bänkar och mitt på
långväggen ett plankbord. När gråstensugnen en gång är
uppeldad, är den tillräcklig att i den strängaste köld
fullkomligen för hela dygnet värma dessa stugor. Till upplysning i
dessa mörka boningar brukas aldrig annat än stickor, vilka
nedtagas från förrådet på tvärstockarna. I taket fästas en
eller flera i stickhållaren eller lyskäringen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
