Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX - Polska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
togos med vapenmakt, det ena efter det andra, och på våren
1601 var Karl herre över nästan hela Livland.
Men krigslyckan vände sig. En överlägsen polsk armé
ryckte in i landet och belägrade staden Kokenhusen.
Den svenska besättningen på fästningen var så illa
försedd med förnödenheter, att den snart började lida nöd.
Till slut måste man äta hundar, kattor och råttor för att
uppehålla livet. Karls son och närmaste man, Karl
Gyllenhielm, fick befallning av fadern att undsätta de belägrade
och »klappa fienden på fingrarna». Uppmaningarna togo
allt kraftigare form, såsom följande brev visar:
»Det förundrar Oss, att I icke låten eder av deras ynkeliga
förmaningar beveka och komma dem till undsättning. Ty
du förebär månge undskyllningar, och när du bekommer sold,
så felas dig folk; när du haver folk, så felas dig fetalie; när du
haver fått fetalie, så haver du varken krut eller lod, ändock
Vi have förskickat dig allt vad Vi have kunnat tänka dig
fela, både ett och annat. Sådant kunne Vi intet annat
tillräkna utan ditt försagde och blödiga hjärta, vilket du ock
därmed nogsamt haver låtit uppåskina, i det du icke haver
tort förtro dig längre inom Vendiske murarne utan slagit
ditt läger å denna sidan om ån; och kanske att när du får
se fienden, då stannar du intet förr än här i Reval. Men så
skall du veta, att därest du icke denna gång undsätter dem
på Kokenhusen äro, då skall du aldrig någon nådig herre
hos Oss hava mer att förvänta, ej heller må du någonsin
komma för Vår ögon mer.»
Gyllenhielm var icke ovan vid faderns mustiga språk.
Några månader förut hade han t. ex. fått ett brev av följande
älskliga lydelse: »Vad de svenske och finske ryttare belangar,
som klaga sig utmattade hästar haft, så vete Vi icke, vem
fanen haver gått mera åt deras hästar än åt de tyskes, efter
de hava ingenvägs varit längre de än de andre. Och vete Vi
icke, vad Vi skole svara därtill, utan förnimme väl, att de
vilja åt borgläger och plåga Våre undersåtar, som deras
plägsed alltid är. Men att låta dem draga tillbaka igen och låta
landet öppet efter sig, det äro vi intet till sinnes. Och där
de vilja icke tjäna för hovmän,[1] så må de draga hem igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
