Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Svenskt folkliv på 1500-talet
- I bondestuga på 1500-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bondfolket. De ha ett strävt tungomål, äro mycket trotsiga
i sin fattigdom, hålla mycken boskap och göra väldiga ostar,
somliga så stora, att två personer ha svårt att bära dem.
I sjöarna är det gott om fisk, men karpar finnas icke i
hela landet utan måste ditföras från andra orter. Gäddor
finnas däremot så många, att de torkas i stor mängd och
föras till andra trakter.»
* *
*
Efter en tids vistelse i Stockholm for Kiechel till Uppsala,
varifrån han återvände den 10 mars. Från denna färd
berättar han:
»Den 10 for jag i dagningen från Uppsala. Vägen går
delvis över sjöar, vilka alla om vintertiden äro hårt tillfrusna.
Det är lustigt att se, huru bönderna denna årstid fiska
under isen. De hugga nämligen i isen flera hål, så stora att
de kunna få ned noten, och rikta densamma från ett hål till
ett annat så långt, som noten räcker. Då den varit länge nog
i vattnet och de vilja draga upp den, hjälpa de varandra,
så att ofta mer än 40 à 50 personer samla sig. De taga ett
starkt tag och fånga mycken fisk, på vissa ställen en sort,
som kallas strömming, vilken är omkring hälften så stor som
en sill. Den torka de och äta sedan rå.»
Efter 4 dagars ny vistelse i Stockholm for Kiechel hem
igen den 16 mars. Vi låta honom fortsätta att berätta om
färden:
»På somliga ställen gick isvattnet in i släden. För övrigt
var det dock ej så farligt, att isen snart skulle brista, ty
den var ännu över en aln tjock. På eftermiddagen råkade
vi vilse, så att det dröjde långt in på natten, innan vi åter
kommo in på banad väg. Då var det så mörkt, att vi icke
kunde se varandra. Till slut fick jag se ljussken från en
usel koja, i vilken en fattig bonde bodde. Honom väckte vi
och bådo, att han ville härbärgera oss, vilket han ock gjorde
efter många böner. Han hade blott ett litet stall, i vilket
han hade fyra eller fem kreatur. Dörren var så låg, att min
kamrats häst icke kunde komma in i stallet. Min häst var
däremot så liten, att den kunde ha gott av stallet. Men
min kamrats fick stå utanför på gården. Med svårighet
erhöllo vi litet korn till hästarna, men för oss själva kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:28:47 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/2/0550.html
