Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkliv på 1500-talet - I bondestuga på 1500-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi icke få köpa varken bröd eller annat. Kanhända hade
bonden själv ej mycket i huset. Jag lade mig därför på
golvet och sov över både hunger och törst.
Den 17 mars vaknade vi i god tid och gjorde oss snart
färdiga, ty hungern drev oss. På sjön stod vattnet högt, och
på land fanns ingen snö annat än i skogarna, så att vi fingo
gå till fots mer än åka. Efter mycket strävande kommo vi
vid middagstiden till Nyköping, och där vilade vi ut, ty vi
voro mycket trötta. Min kamrats häst blev halt, varför han
beslöt att stanna i staden. Men jag ville icke dröja där
utan önskade begiva mig till Söderköping.
På vägen kom jag till en liten sjö, där min häst genast
trampade ned sig ända till buken, så att vattnet strömmade
in i släden. Jag måste alltså vända om och fara
runtomkring sjön. Senare på eftermiddagen kom jag till den
havsarm, genom vilken fartygen om somrarna måste segla,
då de vilja till eller från Söderköping. Vägen däröver var
så dålig, att vattnet gick nära upp till knäna på hästen.
Därjämte funnos många hål, gjorda av fiskare, vilka fångat
strömming. Men jag satte i Guds namn över denna sjö. Jag
blev visserligen ganska ängslig, emedan på isen funnos så
stora råkar, att en häst lätteligen kunde trampa ned däri.
Mot aftonen kom jag till en bonde, hos vilken jag legat
vid uppresan. Denne gode man gav mig efter bästa förmåga
mat och dryck samt foder åt min häst och tillät icke, att
jag sov på golvet, utan visade mig den äran att låta mig
ligga på en bänk. Han lade ock för mig en tung silversked
för att därmed äta mjölk eller soppa. Jag måste berätta,
att det i Sverige är vanligt, att en fattig bonde har
silverskedar, åtminstone för sig och sin hustru, om han också icke
har någon bädd i huset. Och vad förmögna och ansedda
bönder beträffar, skola många äga ett femtiotal tunga
silverskedar, som de akta för sin skatt. Om de fått in penningar,
som de kunna undvara, låta de göra sig en silversked. Jag
förmodar, att detta beror på att de icke tro sig om att sköta
penningar. Det har berättats mig, att före kriget med
Danmark, då folket varit mycket förmögnare och bönderna
stundom haft del i bergverken, funnos de, som ägde en halv
tunna full med silverskedar. Så berättade konungens
myntmästare, en nederländare, för mig, att han kände en bonde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
