Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkliv på 1500-talet - I högtidsprakt och festligt lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur svårt det måste ha varit att i detta hänseende hålla
ungdomen »på mattan» kan väl knappast framgå tydligare
än av Erik XIV:s hovordning från år 1560. Den ålägger
konungens köksmästare att tillse, att icke de, som vid
banketter tjänade eller stodo för konungens bord, vare sig
småsvenner eller andra, »drucko sig druckne eller rappade maten
från munnen för gästerna, såsom tillförene ske plägat, utan
att de gingo av och till maten och därpå aktade, att de, som
sutto, måtte bliva väl plägade». Men dessemellan, när
sådana banketter icke höllos, kunde köksmästaren »förfordra
dem hos konungen till erhållande av något ur källarne, att
de måtte göra sig lustige för sig själve, blott de hölle sig
nyktre, när så tid var».
När Erik XIV i samma hovordning behandlar frågan om
dryckenskapslasten bland hovfolket, låter det mycket strängt,
då det stadgas, att »all dryckenskap skall förbjuden varda».
Men den förbudsivrande läsaren blir åtskilligt besviken, då
han finner, att förbudet helt beskedligt gällde »uti så måtto,
att den som drucken är, icke skall löpa på gatan, sig själv
utav var man till spott och åtlöje, synnerligen uti
främmande land». Den som gjorde detta, skulle de tre första
gångerna slås i järn, men hände det oftare, skulle han
förvisas från hovet. — Samma bestämmelser upprepas i Johan
III:s gårdsrätt av 1569.
Tidens uppfattning av ruset kan till sist kort och gott
uttryckas med följande ord i en fransmans skildringar av sin
vistelse vid Fredrik III:s hov i Köpenhamn: »Man berättade
för kungen, att jag hade varit mycket berusad vid en hovfest
aftonen förut, vilket beredde hovet förnöjelse och mig större
anseende.» Att taga sig ett rus ansågs som en förtjänstfull
gärning, ty den måste ju vara en bra karl utan svek, som
vågade hänge sig åt ögonblickets stämning och utan ängslan
lägga sin natur i dagen.
Mot denna uppfattning predikar vår förste
protestantiske ärkebiskop, Laurentius Petri, i sin folkskrift »Emoot
Dryckenskap. Några wigtiga orsaker, hvarföre alla
menniskior sigh wachta skola för dryckenskap. Aff Tydzkon
vthsatt på Swensko.» Skriften utgör nämligen en
bearbetning av tysken Matthäus Friedrichs år 1555 utgivna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
