Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkliv på 1500-talet - Ur »En gyldenne Book om unga personers Sedhers Höffweligheet» av Erasmus Roterdamus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att uppusta[1] kindbackarna[2] är tecken till högfärd, och
låta desamma nederhänga hörer de förtvivlade till. Det
ena hörer Kain och det andra den förrädaren Juda till.
Munnen skall icke tillsammanbitas, såsom den där rädd
är, att han en annans anda uppsluka skall. Ej heller skall
han uppgapa, som hovnarrar göra, utan skall vackert igenstå,
så att läpparna lätteligen tillsammanfogas, lika som de sig
inbördes under varannan kysste.
Det står ock icke höveligit med utrakte läppar lika som
ett tillskri göra, ändock man det stora herrar, som till ålders
komne äro, när de draga genom någon folkahop, måtte till
godo hålla, ty dem står allt sådant väl; vi undervise här
allena en yngling.
Om enom oförmodandes gäspning påkommer, så att han
sig varken vika eller ock bortvända kan, då skall han med
näsedoken eller ock med flata handen så länge hålla för
munnen och strax göra kors därföre.
Till alle ting, ord eller gärningar att le hörer dem galnom
till, och till intet ting le hörer dem dumsinnigom till. Till
ohöviskt tal eller gärningar att le är en slem skalkhet.
Ett ohöviskt och omåtteligit löje, som skakar hela kroppen,
det är ett oskickeligit löje, står dem gamlom (jag tiger dem
ungom) icke väl an.
Det är ock ohöveligit, att en part gnägga som hästar, när
de le. Det står ock slemt, att en uppgapar munnen så vitt,
att han skrynklar kindbackarna och blottar tänderna, vilket
är hundaktigt och kallas ett sardoniskt löje.
Det är de galnas tal att säja: ’Jag smältes av löje, jag
sönderspricker av löje, jag dör av löje etc.’ Om något sådant
löjeligit ting förefaller och man det för deras skull, som icke
gärna le, ej uttrycka vill, då bör man så länge med
bordsduken eller ock med handen sitt ansikte förhölja.
Med de översta tänderna bita den nedra läppen står
ohöveligit, ty det är ens hotares upptäckelse, likasom ock med
den nedersta bita den övra. Ja att man ock med
omkringvältande tunga slickar sig kring om läpparna står narraktigt.
Med uträckte läppar och likasom till en kyss fogade haver
i förtiden hos de tyske varit ljuvligit, som deras avmålningar
tillkänna giva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>