Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Magdeburgs förstöring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom simpel soldat började han den bana, som skulle leda
till fältherrestaven. Den unge krigarens mod, orubbliga
plikttrohet och militära begåvning befriade honom snart från
att bära piken. I flere år kämpade han i spetsen för ett
vallonregemente, som han själv värvat i sin hembygd, med
stor tapperhet mot kristenhetens arvfiende, turken.
»Fader Johan», såsom hans tillgivna krigare kallade honom,
var nu 72 år fyllda, men hans själ var alltjämt ungdomligt
eldig och hans kropp stålsatt genom måttlighet och härdning.
Då och då gjorde sig dock åren påminta genom en plågsam
stenpassion. I nästan allt var den lille enkle krigaren en
motsats till sin ärelystne medtävlare Wallenstein, för vilken lyx
och ståt voro ett livselement.
När Tilly tagit befälet över de katolska stridskrafterna,
började han belägra den fria riksstaden Magdeburg,
Nordtysklands mäktigaste stad och den protestantiska trons fasta
värn i förföljelsernas dagar. Staden hade slutit förbund
med Gustav Adolf. Det var första gången en tysk makt
frivilligt ställt sig på svenskarnes sida.
Men hur Nordtysklands befolkning för övrigt — med
undantag för Stettinborna — förhöll sig mot svenskarne
beskriver Tysklands främste Gustav Adolfs-kännare,
professor Gustav Droysen, sålunda: »Man skulle mycket misstaga
sig, om man trodde, att Tysklands folk hälsade dem som
befriare. Nej, Gustav Adolf och hans svenskar voro och
förblevo i dessa trakter främlingar. Det var, som om
folket här genom år av namnlöst lidande blivit till den grad
förpinat, förslöat, att det ej längre hade ens så pass mycken
kraft och levnadsmod, som behövdes för att fatta den
räddande handen. Det låg över dessa människor en slöhet
och likgiltighet, som förkvävde all handlingskraft, och den
enda känsloyttring, detta folk förmådde åstadkomma, var
knot över de nya offer av pengar och livsmedel, som
hjälparen krävde.»
Man får dock betänka, vilken stor risk det var för de
enskilda tyska staterna att bryta med sin kejsare. Den som
gick över på Sveriges sida, riskerade genast att få sitt land
prisgivet åt fiendens trupper. Och vem kunde väl gå i god
för att Gustav Adolfs krigsföretag icke skulle få samma
utgång som Kristian IV:s? Både Brandenburgs och Sachsens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
