- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / III. Gustaf II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid 1611-1660 /
407

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Adolfs lärjungar föra Sveriges härar - Johan Baners fälttåg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

feber. Så länge faran från de kejserligas sida ännu icke var
övervunnen, kunde han dock icke förmås att spara sig.

Men vistelsen ute i den skarpa vårluften förvärrade hans
tillstånd. Febern och mattigheten tilltogo, så att man måste
bädda åt honom i hans stora, förgyllda kaross, som endast
steg för steg kunde släpas fram över de av vårsmältningen
nästan ofarbara vägarna. Baner kände, att han bar döden i
hjärtat. Hans utseende hade på den sista tiden förändrats
så, att hans vänner hade svårt att känna igen honom. Hyn
hade blivit gulaktig, och det viskades inom leden, att det
berodde på, att några munkar förgiftat honom.

Till slut blev mattigheten så stor, att han måste stanna i
ett slott på vägen och låta armén marschera före. En
morgon lät han tillkalla sin hovpredikant att anställa
skriftermål och giva den sjuke nattvarden. I så rörande och
hjärtegripande ordalag bekände Baner sina synder, att predikanten
fick tårar i ögonen och sedermera förklarade, att han icke
kunde glömma det, så länge han levde. Efter
syndabekännelsen avlade fältherren sin trosbekännelse. Aldrig förr hade
hans själasörjare hört något så vackert. Därefter tackade
han med uppräckta händer den allgode Gud, för det han
icke plötsligt överraskat honom med den sista dödsminuten
utan dessförinnan nedlagt honom på sjukbädden och genom
de plågor han hemsökt honom med låtit honom komma till
en rätt insikt av sina synder. »Ack, min Gud och fader!»
slutade han — citerande ur Gamla testamentet — »hur skall
jag kunna återgälda dig allt gott, som du gjort mig under
mitt långa liv? Jag är icke värd all den godhet och trohet,
som du visat mig.»

Sin unga maka och barnen, sina »små värnlösa lamm»,
anförtrodde han åt svågern, riksskattmästaren Gabriel
Oxenstierna. Baner ville, såsom han skriver, inför honom nedlägga
sina världsliga omsorger, »på det att jag så mycket mera
oförhindrad må kunna vända mig till den, hos vilken jag
fast hoppas att få evigt leva, och i Hans händer anbefalla
min själ, fri från alla andra bekymmer». Fältmarskalken
berättar, hurusom han under marschen blivit så häftigt
upprörd över några officerares oskickliga beteende, att
»några blodådror i min kropp brustit sönder och blodflödet
nu på åtskilliga dagar icke genom någon läkekur kunnat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:08:16 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/3/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free