Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Ett hetlevrat släkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fransoserna blevo så illa tilltygade, att de »måste begära
livet».
Icke en utan väl ett dussin gånger är Klas Totts namn på
tapeten i dylikt sammanhang. I ett brev från hösten 1653
berättar Ekeblad till exempel: »Denna gången vet jag intet,
som nyligen skett är, utan att grev Totten och grev von Dohna
hava slagits till häst med värjor allena; och har Totten haft
överhanden, i det greve av Dohna är fallen av hästen. Båda
äro de stuckna, Totten litet över hjärtat och den andra i
veka sidan, dock så likeligen,[1] att de båda bättre bliva.»
Icke alltid hade den ryktbare slagskämpen så starka skäl
att slåss, som när han barkade ihop med riksrådet Gustav
Leijonhufvud, därför att denne i avundsjuka över Totts
hovgunst »haver givit grev Totten några öknamn på sin bak på
rännarebanan, vilket han har fått veta».
Ett annat stående nummer i tidens slagsmålskrönika vax
föreställning av »Dulle[2]-Banér, Johan Banérs ende och illa
beryktade son. Faderns förtjänster hade gjort honom till
greve, och till gardesöverste avancerade han, utan att historien
har något att förmäla om hans krigiska bedrifter. Några år
därefter utnämndes han till den höga hovsysslan som
riksstallmästare. Men hans skötsel av hovstallet gav anledning
till en massa anmärkningar. Bland annat beskylldes han för
att om dess ädla djur ha använt det vanvördiga uttrycket
»skinkmärrar». Hans mer än lovligt svåra brist på hyfsning
gjorde honom över huvud taget omöjlig för viktigare
offentliga värv, och genom sina galenskaper, sitt slöseri och sina
erotiska snedsprång blev han en visa över hela landet.
Ekeblad, som var hans kamrat vid hovet, har bland annat
att förtälja om ett uppträde i Stockholm några dagar innan
Dulle-Banér skulle fira sitt bröllop, ett krakel, vari den
blivande brudgummen var huvudpersonen. Han hade »mött en
hop unga borgare på Järntorget, som voro druckna och följde
en brudgumme till häst. Och huru de hade skjutit, så hade
de råkat Banérens häst, varöver han är bleven så galen, att
han velat slagit dem. Och ha de ställt sig till värns och skjutit
en livländsk adelsman, som heter Kromann, i halsen; och
sedan ha de flytt in uti ett hus på Nygatan, där då Banéren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
