Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Ett hetlevrat släkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slagsbalgar och som ha slagit ihjäl någon för hand. ’Det är
en bra karl’, säja de; ’det skall bli min vän, det skall bli
min bror etc.’»
Av ålder ansågos festliga tillställningar vara särskilt
ägnade för handgripliga uppgörelser av vissa
mellanhavanden. Isynnerhet hade man goda tillfällen därtill på
bröllop, vilka enligt gammal god sedvänja borde stå i
dagarna tre, om ej mer. Det var ej sällan, som man
av sin vederdeloman kunde få höra, att han skulle »slå
dartar»[1] i dem, som voro honom misshagliga, »när han finge
dem i en bröllopsstuga». Ett riktigt bra gästabud borde sluta
med slagsmål — annars var det som lite tomt, när man
skildes åt. »Man samlas, man äter, man dricker, man slåss» —
det var det övliga programmet. Och det gäller ju på sina
ställen än i dag. I en mera avsides belägen trakt av Värmland
fanns det för icke många år sedan en gammal gumma, en
heders- och kärnkvinna för resten, som en gång, när gästerna
bröto upp från ett gästabud, som hon varit med om, satte sig
att storgråta, icke därför att man skulle skiljas, men därför
att man skulle skiljas så, utan att knivarna varit i gång.
Hon skämdes, den gamla, över ett förvekligat släkte. Att
behöva uppleva ett sådant struntkalas!
Även det täcka könet kunde ställa till livliga uppträden,
särskilt när fåfängan tog överhand med de svaga kärilen.
Då kunde sådana förtjusande scener utspelas som följande i
Kalmar slottskyrka. Under pågående gudstjänst inträder
slottskassörens hustru och får syn på landskamrerarens fru
i en av kyrkbänkarna. Då vill hon också stiga in där, i
beräkning att den andra skall stå upp och åt henne lämna
platsen vid bänkdörren, vilken anses vara den
förnämligaste. Men fru landskamrerskan gör icke min av att lämna
sin plats. Slottskassörskan ger henne då en tydligare
påstötning med orden: »Mak åt dig, god kvinna!» Men det
skulle hon inte ha sagt, ty vid det övermodiga tonfallet
råkar fru landskamrerskans blod i svallning och hon griper
fru slottskassörskan om halsen för att på det sättet få henne
till en plats längre in i bänken. Blossande röd utbrister
föremålet för hennes omfamning med hög röst: »Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
