Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Några utlänningars intryck av stormaktstidens Sverige och dess folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var emellertid icke blott våra synder, som kväljde oss:
vi voro förskräckligt sjösjuka och kastade så våldsamt upp,
att vi till sist kräktes blod, krälande på däck som fyrfotingar.»
Ogier avgav ett löfte att vid sin hemkomst låta hålla en
mässa till den heliga Genovevas ära, men stormen ville ändå
icke bedarra. Då fann man till sist rådligast att länsa
tillbaka till Kalmar och därifrån fortsätta resan landvägen.
Whitelockes dagbok har också åtskilligt att förtälja om
sjömanslivets vedermödor. Genast den gode mannen började
tala med sin hustru om att han tänkte fara till Sverige, blev
hon förtvivlad vid tanken på sjöresans faror och »den fasliga
köld, som vintertid råder i de nordliga länderna». Men maken
sökte trösta henne med Guds ord och övertala henne att
tåligt underkasta sig Försynens skickelse. Whitelocke var själv
en äkta engelsman, som »tackade Gud för att han låtit
engelsmännen födas och leva på en så hälsosam och
fruktbärande ö» och omöjligen kunde förstå dem »som endast
av ostadighet och nyfikenhet lämnade ett så förträffligt land
för att se främmande orter, där det ej finnes sådana naturens
förmåner som hemma».
På resan över Nordsjön fingo engelsmännen känna på sådan
storm, att man ständigt måste arbeta vid pumparna. De
måste leva på »elak mat och skämt vatten» och hålla sig inne
i sina »trånga och kalla kojer», där de översköljdes av vatten.
Och allt detta under ständig fruktan att hamna på sjöbotten!
Däremot slapp man att se »de stora, förskräckliga fiskar,
sjörån och dylikt», som sades hålla till i havet utanför den svenska
kusten, och »som sägas stundom från däck bortsnappa folk».
En novemberafton 1653 löpte emellertid Whitelockes
fartyg lyckligt in i Göteborgs hamn, och därifrån skulle resan
fortsättas till lands.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
