Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - Några utlänningars intryck av stormaktstidens Sverige och dess folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En rangplats bland reseskildringar från vår
stormaktstid intager den vittbereste fransmannen De la Motrayes
berättelser om hans färder i Europa, Asien och Afrika. Han
kom över till vårt land på hösten 1715 och vistades där med
ett par avbrott ända till på hösten 1720. Flitigt for han
omkring i olika landsändar och gjorde omfattande anteckningar.
Särskilt intressanta äro hans skildringar av Lappland, vilka
lika mycket genom sin vederhäftighet som genom sin livlighet
och friska färg utgöra en av våra värdefullaste källor för
kunskapen om lapparne i äldre tider. Han häpnade över
Lapplands rikedom på fågel och fisk och kunde ej nog
beundra lapparnes hemslöjd. »Man kan», utbrister han, »nästan
icke uppräkna allt, som naturen lärt dem att förfärdiga utan
andra instrument än en yxa och en spetsig kniv. Ty det
finnes ingen lapp, som icke kan förfärdiga sin båt, sina
fisknät, sin pulka med vad därtill hör, sina rep av rensenor och
rentarmar eller av trädens bark och rötter, sina husgeråd
och dryckeskärl av trä eller av renhorn, sin båge, sina pilar,
sina skidor, sina kläder, skor och pjäxor, vilka han syr med
tråd, tvinnad av senor eller tarmar. Guld- och silverdragare
kunna icke med sina dragskivor och alla sina andra verktyg
tillverka guld- och silvertrådar händigare och lättare än
lappkvinnorna framställa sin tenn- och blytråd blott med sina
tänder och med bitar av ben eller horn, som de borrat en
mängd hål i.»
Kort efter sin hitkomst fick fransmannen pröva på den
nordiska vintern, och han fann bekantskapen över förväntan
behaglig. Särskilt roligt tyckte han det var att åka i släde.
»Det finns», utbrister han förtjust, »inte i hela världen något
angenämare eller snabbare åkdon och inget land, som ägnar
sig bättre för detsamma än detta, då snön täcker de stora
landsvägarna, bergen och klipporna, och då sjöar och floder
blivit fasta och jämna fält.» Han njöt också i fulla drag,
när han fick pröva på en isjakt »och för fyllda segel med
vindens hastighet ila fram över isfälten kring
Stockholm».
Något som särskilt slog främlingen från sydligare nejder
med häpnad, var de många sköna och praktfulla slott och
herrgårdar, som smyckade detta karga land, »där man måst
och ännu måste sönderslå och sönderspränga klipporna samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
