Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskt folkkynne under stormaktstidens dagar - »Sikeiner och tattare» - Ve de skeppsbrutna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fjorton år senare klagade regeringen emellertid åter över att
»tattare och ziguener begynna hopigt sig låta se uti landet,
farandes omkring uti provincierne», och beginge sina
gamla skälmstreck. I anledning därav återupplivades i
huvudsak år 1642 års bestämmelser.
Men i 1686 års kyrkolag öppnade överheten en utväg för
vandringsfolket att få stanna i Sverige. Där stadgades
nämligen: »Om de landstrykare, som tattare kallas hos oss,
skulle emot Vårt förbud uti Vårt rike sig insmyga och här
föda någre barn eller föra nyligen födde med sig, åt vilka de
begära döpelsen, då skall sådant tillåtas och föräldrarna
troligen förmanas att sätta sig neder på en viss ort, låta sig
undervisas i den kristna läran och träda till Guds församlings
gemenskap eller i vidrigt fall lämna barnen kvar, vilka Våre
ämbetsmän skola låta försörja.»
En som visade mycken omtanke om de förföljda och
föraktade zigenarne var Per Brahe. I förhoppning att kunna
utveckla deras anlag för hantverk tillät han »den vandrande
mannen» att slå sig ned i hans stad Grenna. Men detta
försök att göra dem bofasta misslyckades naturligtvis. De
trivdes bättre med att »fara omkring uti ostadighet». I Finland
upplät han åt dem ödehemman att bebygga. Ett hundra
trettio »svarta tattare» med hustrur och barn slogo sig ned
där och lovade att arbeta samt »att intet svärta sina barn».
Men ack huru länge varade väl de vackra föresatserna!
Vandringslusten tog snart överhand. De började åter stryka
ikring och tigga sin föda. och myndigheterna hade mer besvär
med dem än med generalguvernörens alla andra underlydande
tillsammans. Zigenarne förklarade också rent ut, att de aldrig
ämnade bli bofasta på sina ödehemman, såframt de ej finge
komma och gå, som de voro vana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
