Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XI:s förmyndare - Den nya förmyndarregeringen och dess styrelsesätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mer och mer började folk att betrakta pfalzgreven såsom
alldeles oefterrättlig. Sina stackars barn behandlade han
som fångar, både svälte dem och plågade dem på annat sätt,
så att de till sist i förtvivlan rymde från hemmet och sökte
skydd mot fadern hos sin kusin, Karl XI.
Den äldste sonen sökte anställning i svensk statstjänst,
men då Karl XI icke ville ge honom något ämbete, gick
han in vid österrikiska armén, där han avancerade till
överste. Vid det stora nordiska krigets utbrott, år 1700,
återvände han till Sverige och följde Karl XII:s trupper till
Livland, dock utan att få något befäl. Redan året därpå
avled han i fältsjukan.
Hans broder tjänstgjorde däremot en tid i svenska hären,
där han blev överstelöjtnant. Sedan gick även han i
kejserlig tjänst, deltog som överste i kriget mot turkarne och
övergick till katolska läran. När han sedan efter Karl XI:s
död ärvde det lilla landet Pfalz-Zweibrücken, visade han sig
som en ivrig katolik, den där gjorde livet surt för sina
protestantiska undersåtar. För övrigt är ingenting annat att
förtälja om hans regering, än att han, i likhet med så många
andra tyska småfurstar, ruinerade sig själv och sina
underhavande med dyrbara slottsbyggnader. Han var den
siste manlige ättlingen av Johan Kasimir av
Pfalz-Zweibrücken.
Hans djupt olycklige fader hade år 1689 i enslighet slutat
sina dagar på Stegeborg.
Vi återvända emellertid till 1660 års riksdag.
Riksskattmästare blev riksrådet Gustav Bonde — Herman
Flemings motståndare skyllde på dennes sjuklighet. Skälet
lät något underligt i deras mun, som nyss förut anförtrott
riksmarsksämbetet åt en man, som var bruten, icke blott
av sjukdom utan därtill av ålderdomssvaghet.
Prästerna och allmogen hade dock i det längsta hållit fast
vid Flemings kandidatur, och man hade fått höra bönderna
göra gällande det skälet, att »de hade om den herren aldrig
försport annat än gott».
Herman Flemings namn synes efter detta ej mera i
politiken. Han drog sig tillbaka från dess skådebana. Men hans
planer överlevde honom. Genom en sällsam ödets skickelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
