Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XI:s förmyndare - Den nya förmyndarregeringen och dess styrelsesätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kronan var oklar alltsedan Westfaliska freden, i det att Sverige
aldrig velat formligen erkänna stadens självständighet. Nya
tvister uppstodo under förmyndarregeringen, och år 1665
beslöt denna att genom kraftåtgärder bringa staden till
»reson». Beslutet får emellertid ses i samband därmed, att
Sverige nyss förut ingått ett vänskapsförbund med England,
vilket samma år råkade i krig med sin medtävlare Holland,
en stat mot vilken Sverige hade ett horn i sidan alltsedan
Karl X:s danska krig. Holland var emellertid Bremens
specielle vän och gynnare, och följaktligen var det lämpligt
att begagna tillfället nu, då Holland ej kunde komma
hansestaden till hjälp.
Härtill kom ytterligare en politisk synpunkt, en större,
om man så vill. Frankrike, som en gång med Sveriges hjälp
krossat Habsburgska husets övermakt i Europa, började nu
självt sträva efter överväldet i vår världsdel. Dess ärelystne
konung, Ludvig XIV, som vid Mazarins död 1661 själv
övertagit regeringen, förberedde ett krig mot Spanien; och
även i östra Europa såg det krigiskt ut. I så ödesdigra tider
måste man, ansåg Sveriges regering, visa Europa, att även
vårt folk var rustat att gripa in i världshändelserna. Annars
skulle ju riket vedervåga sitt anseende som stormakt, och
man kunde icke göra sig förhoppning om nyttiga förbund,
som tillförsäkrade Sverige subsidier. »När alla armera,[1] bör
Sverige ej sitta stilla», yttrades det i rådet. De la Gardies
sangviniska temperament lyser igenom rådsprotokollets ord,
att rustningarna skulle locka många att »reflektera på
Sverige. Om franska subsidier tvivlade han nästan intet, icke
heller var han desperat om engelska pengar.»
I Frankrike framhöll svenska regeringen genom ett
särskilt sändebud, som skickades dit för att söka skaffa
subsidier, fördelen av »att hava en så gammal och trogen vän
som Sverige» i fast position i Tyskland, redo att vid behov
bistå sin forne bundsförvant.
Under sådana förhållanden var det, som man beslöt sig
för väpnade åtgärder mot Bremen. Med förtjusning mottog
Karl Gustav Wrangel, som var generalguvernör i Pommern,
svenska regeringens befallning att draga sitt svärd. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
