- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / IV. Karl XI:s och Karl XII:s tid /
127

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den nya förmyndarregeringen o. dess styrelsesätt. 127

en belöning för varje gripen och återförd rymmare, slogo
dessa sig ihop till hela avdelningar, vilka drogo genom landet
och försvarade sig mot var och en, som försökte antasta någon
av dem. Flottans arbetsfolk övergav hoptals sina sysslor
för att gå och tigga, och i hamnarna lågo präktiga
krigsfartyg och ruttnade ned. Så förtäljer rådsprotokollet för
den 6 oktober 1669, att det till regeringen inrapporterats, att
ett örlogsskepp under natten sjunkit på Stockholms ström,
därför att man saknade pengar till att vidmakthålla och
bemanna det.

Befälet hade det förhållandevis ej bättre. Så framgår av
en klagoskrift till regeringen från kaptenerna vid Wismars
garnison, avlämnad i april 1666, att de sedan november 1661
fått ut sammanlagt knappt två års lön—under året 1666 hade
de icke fått ett öre. År 1671 överlämnade rikets samtliga
överstar till den unge konungen själv en böneskrift med
anhållan att utfå sin lön oavkortad. Detta steg blev emellertid
mycket illa upptaget av rådet, som tillställde förhör med
petitionärerna inför krigskollegium, varefter flera av dem
återtogo sin anhållan och »begärde nåd». Själva Svea hovrätts
ledamöter kunde icke erhålla sin avlöning på annat sätt,
än att regeringen gav anvisning på inflytande subsidier.

Hur penningbristen tog sig ut i vardagslivet kan man se
av fru Katarina Ehrenstens brev till sin man, som åren
1672—73 var stadd på beskickning till England och
Holland. För att över huvud taget få ut hans lön måste
fruntimmersvägen anlitas. Fru Katarina vände sig alltså till
dåvarande riksskattmästarens, Sten Bielkes, maka, som
visade stort tillmötesgående och förklarade, att det inte
kunde vara något tvivel om att Ehrensten skulle få ut sin
lön, så snart riksstaten blivit uppgjord. Ingenting kunde dock
göras åt den saken, förrän rikskanslern komme in till
huvad-staden — och det kunde dröja länge nog. Så lät det för var
dag, som fru Katarina upprepade besöket. Och de gångerna
blevo många. Sedan riksskattmästarens fru sålunda en
rundlig tid »lovat fuller gott», skickade hon en dag fru
Ehrensten ett meddelande, att lönen skulle utbetalas av en
sekreterare, en man, som bar det något betänkliga namnet. Snack.
Den mäktiga frun lovade, att »så snart hennes herre komme
hem, skulle hon bedja honom tala med Snacken, att det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 19:40:58 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/4/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free