Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blyge ynglingen, som blev envåldshärskare - Kriget med Danmark 1675—1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sprider sig till krutrummet. En dånande eldpelare slår upp
— och i nästa ögonblick finns det blott några spillror kvar
av Nordens ståtligaste krigsfartyg, vars master voro
sammanfogade av nio stycken timmerträd och så tjocka, att två man
knappt kunde famna om dem.
I förskräckelsen skingrade sig flottan, men Klas Uggla
höll med fyra fartyg stånd mot femton av fiendens största
skepp. När Stora Kronan kantrade, måste han vända undan
vind för att ej kollidera med amiralsskeppet. Men vid denna
farliga manöver bräcktes stormasten på hans fartyg, och
skeppet vräktes på sidan samt blev liggande redlöst. »Kapa
stormasten!» ljöd Ugglas befallning — ty ge sig skulle han ej.
Yxorna svängdes med förtvivlans kraft, stormasten gick över
bord, och skeppet reste sig åter. Sedan besvarade Uggla
fiendens eld, tills hans fartyg antändes av en fientlig
brännare och med en skarp knall sprang i stycken. Då kastade
han sig i sjön och omkom. Kanske hade utgången blivit en
annan, om de andra underbefälhavarna bistått honom.
Det sätt, varpå den unge konungen mottog budskapet om
den förfärliga olyckan, framstår som ett vackert bevis på ett
upphöjt sinnes jämvikt och tro på sin livsuppgift. Utan
att ändra en min åhörde han uppläsningen av rapporten om
den stora förlust, Sverige lidit. Man hörde honom blott
saktmodigt yttra: »Ske Herrans vilja! Han skall också i sinom
tid bistå och hjälpa mig.» Och till rikskanslern skrev han:
»Vi upptaga med ödmjukhet Guds skickelse uti de vidrigheter,
som Oss och Våre vapen hittills hava mött. Alltså behjärta
Vi dem således, att de utav den allsmäktige handen
härkomma, vilken dem så snart kan ändra, som han dem Oss
tillskickat haver, och att fördenskull uti en underdånig
förtröstning på den Högste och på rättvisan av vår sak modet
och händerne icke måtte nedersläppas.»
Men nu voro danskarne herrar i Östersjön, och någon
landstigning på Själland kunde ej komma i fråga. I stället måste
svenskarne försvara sig mot en dansk här, som landstigit i
Skåne. Vid samma tid inföll en norsk styrka i Bohuslän och
övergick därifrån till Västergötland, där stora landsträckor
härjades och brändes. De skånska fästningarna voro
förfallna — naturligtvis! — och trupperna fåtaliga. Snart voro
danskarne herrar över hela landskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
