Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blyge ynglingen, som blev envåldshärskare - Kriget med Danmark 1675—1679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tappra. Efter en timmes kamp har ett tusental danskar
stupat, och nästan alla de andra ge sig fångna. Det var den 17
augusti 1676.
I ett brev till rådet dagen efter segern uttrycker konungen
sin tacksamhet över »att Guds godhet haver velat återvända
med[1] de månge oss till dato tillskickade olyckor och göra en
begynnelse att giva våra vapen framgång och seger».
Följderna av segern vid Halmstad läto icke länge vänta på
sig. Danskarnes planer på Hallands erövring kommo av sig,
och även Västergötland och Bohuslän fingo till en tid vara i
fred, då det blev uppenbart, att norska hären ej kunde påräkna
någon förstärkning från Danmark detta år, och västgötarne
började samla sig till försvar.
Och bland de småkloka i Sveriges land började en och annan
undra, om man icke ändå kunde vänta med att lämna ifrån
sig Skåne, Halland och Bleking.
På hösten gingo danskarne i vinterkvarter i Skåne och
tänkte ej vara med om några krigsrörelser vidare det året.
Men en som tänkte annorlunda, det var svenske konungen.
Han hade kallat sitt folk till vapen, och i Småland samlades
en ansenlig här. Hans bästa medhjälpare i dessa förberedelser
till en stor kraftmätning voro Erik Dahlberg och Johan Gyllenstierna.
Erik Dahlberg hade under de andryga riksförmyndarnes
tid fått känna på, att han var blott en »uppkomling». Just
bland dem hade han en av sina främste avundsmän, den stolte
Karl Gustav Wrangel, som aldrig hade kunnat förlåta
Dahlberg, att han blivit så grundligt vederlagd under danska
kriget. Sådan var Erik Dahlbergs belägenhet, då ett lockande
erbjudande gjordes honom om anställning i främmande land.
Den danske konungen Fredrik III sökte nämligen med stora
löften förmå honom att i Danmarks tjänst använda sin
mästerliga förmåga att bygga fästningar. Dahlberg tackade för
äran men sade nej. Tre gånger förnyade konungen sitt anbud,
men lika envis var svensken. »Kärleken till fäderneslandet och
skyldigheten emot min konung drog mig in i riket igen»,
skriver han i dagboken. Lika omöjlig visade sig Dahlberg att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
