Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den blyge ynglingen, som blev envåldshärskare - Fred!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand och överenskom med Kristian V att förlägga dem till Lund.
Den en gång så välmående staden erbjöd nu en hemsk bild
av krigets förödelse. Universitetet var upplöst och
studenterna förskingrade. Brand och plundring hade mer än en gång
övergått staden, och de flesta husen lågo i aska. Den tyske
ambassadör, som var medlare på fredskongressen, hade fått
sig anvisad till bostad ett hus, vilket saknade både dörrar,
fönster och nödvändiga husgeråd; och de värsta bristerna
måste avhjälpas genom att än här, än där leta fram ett och
annat, som vid plundringarna blivit undangömt. I vilken
skriande motsats till detta armod stod ej de svenska och
danska ambassadörernas praktfulla intåg i sexspända förgyllda
karosser med en mängd lakejer och pager och eskorterande
kavalleri!
Förgäves yrkade den danska beskickningens huvudman
på landavträdelser från Sveriges sida. Frankrikes sändebud,
som ämnade intaga en ledande ställning på fredskongressen,
besvarade dessa fordringar med förklaringen »Icke en bit»
och föreställde danskarne, att en fransk här på 50,000 man
stod redo att om några dagar bryta in i Jylland. Med kraft
förde också den svenska ambassadens huvudman, Johan
Gyllenstierna, samma språk. Och när danskarne förklarade, att
kongressen måste sprängas, om man från motsidan var så
omedgörlig, svarade Gyllenstierna, att då finge det gå därhän.
Han var fast besluten att i sådant fall söka att genom ett
fortsatt krig med Frankrikes hjälp för alltid oskadliggöra
Danmark.
Danska regeringen märkte snart, att det var allvar med
hotelserna, och dess försök att i Paris vädja till Ludvig XIV:s
»rättvisa och ädelmod» bemöttes med det kyliga svaret, »att
i statsangelägenheter var det icke ädelmod som avgjorde».
»Underteckna eller bryta förhandlingarna», det var Ludvig
XIV:s villkor, och då fanns det för danske konungen ingen
annan utväg än att underteckna. Freden i Lund slöts år 1679,
utan att Danmark fick behålla något av Sveriges område.
För Johan Gyllenstierna, liksom tidigare för Griffenfeldt,
stod det nu klart, att ett starkt Sverige icke kunde skapas
utan ett starkt Skandinavien, att med andra ord Sverige och
Danmark borde stödja varandra i stället för att avundsjukt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
