Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Den märkligaste riksdagen under vår stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
således, att det reparation och förbättring behöver». Men
härför tarvades fredslugn; och för att kunna bevara det måste
man stärka försvaret både till lands och till sjös. Konungen
hemställde nu till ständerna att överlägga om medlen så väl
härtill som till fäderneslandets förkovran i allmänhet. Det
var allt. Härav kunde ju ingen sluta sig till vad som nu skulle
ske. Propositionen var så rymligt tilltagen, att den i själva
verket innehöll anledningar för ständerna att framställa snart
sagt vilka förslag som helst till ordnande av drätseln.
Så började då den 6 oktober överläggningarna.
Först diskuterades om behövliga skattemedel till flottans
förstärkande. Sedan man hållit på därmed en god stund utan
att »komma till något visst slut», steg plötsligt
generalamiralen Hans Wachtmeister upp och yttrade, såsom protokollet
berättar, »att om räkenskapen gjordes för administrationen i
Kungl. Maj:ts omyndige år, så torde utvägar finnas,
att ingen eller fast ringa kontribution[1] härefter behöves,
eftersom det omöjligen kan annorlunda vara, än att riket
efter så många års fred måtte hava samlat en vacker
fond av medel. Därigenom kunde man ock finna rätta tråden
av de missbruk och den oreda, som vid administrationen hava
förelupit.» 1675 års kommission borde alltså framlägga
redogörelsen för sin granskning av förmyndarnes förvaltning.
Det var stridssignalen. Riddarhuset var sprängt i två
fientliga läger, och i protokollet heter det: »Denna proposition
blev med något sorl i förstone upptagen och diskuterades över.»
Hans Wachtmeister gav naturligtvis icke med sig. »Skall
det», återtog han, »gå härefter som härtill, så hjälper ingen
kontribution, utan är så gott kasta’t i havet — det bottnar
intet vad vi göre.»
Rikstygmästaren Per Sparre, som var De la Gardies
svåger och rådspartiets främste talare på denna riksdag, försökte
med sina vänners hjälp avvärja stöten genom att draga in
konungens person i diskussionen: Hans Maj:t kunde misstycka,
yttrades det, att riksdagen inblandade sig i frågan om
kommissionens redovisning. Men från reformpartiet kom svaret i
lantmarskalkens ryktbara ord: »Det är ingen, som bör tvivla
därom, att Hans kungl. Maj:t ju gärna vill och önskar, att allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
