Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Den märkligaste riksdagen under vår stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och intresse; och en av hans meningsfränder gick ännu längre
och ordade om att adeln icke borde tveka vid »det som Kungl.
Maj:t så allvarligen befallde».
Man kan ej förtänka ståndet, att »härvid ett tämmeligit
sorl och tumult uppkom». Hans Wachtmeister och Per Sparre
fattade bägge eld och »kommo till en tämmelig contest[1] emot
varandre», såsom det heter i protokollet. »Och eftersom herr
Hans Wachtmeister föll herr rikstygmästaren i talet,
besvärade herr rikstygmästaren sig, att efter han intet ohindrat
finge säja sin mening, vore det bäst gå sin kos. Varuppå herr
Hans Wachtmeister svarade, att han det väl kunde göra och
den, som intet vill bliva inne, kan väl gå ut.
Herr Per Sparre svarade: ’Det är intet manér att låta visa
sig på dörren.’
Herr Hans Wachtmeister genmälte, att han viste ingen ut;
men den som intet ville bliva inne, han kunde gå ut. Det som
vore proponerat, vore skäligit och måste ske, evem som
vore däremot.
Såsom humeurerne syntes vara emellan desse herrar
tämmeligen upphettade, lade herr lantmarskalken sig däremellan.»
Han fann nämligen tiden inne att avgöra frågan. Adelns
beslut blev, att ingenting om domen skulle »varken uti
skriften insättas eller munteligen förebäras Hans kungl. Maj:t.»
Rådsherrarne kunde draga en lättnadens suck.
Men dyningarna efter stormen gingo höga. Där stod en
överste Nödingh upp och »besvärade sig högeligen över att
den funnes på riddarhuset, som hotade dem både med
överhetens och andres namn och hotade, att om de intet tala så
och så, så skola de bliva markerade[2] hos konungen och
Wachtmeister». Han bad nu, att ridderskapet och adeln måtte taga
honom i sitt hägn och beskydd, ty han hade »intet så talat,
att han borde bliva hotader varken med konungens onåd eller
någon annans».
På uppmaning att namngiva den han åsyftade nämnde han
generaltullförvaltaren Cronschöld. Den sålunda utpekade
ville ej förneka, att han till en del ståndsbröder, »som intet
förstodo och hade rätt fattat saken», kunde ha »sagt att den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
