Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Den märkligaste riksdagen under vår stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lågadelns harm återljuder i Ekeblads brev, då han talar om
dessa högadliga »knapar, som tycka de ha gjort en alltför stor
nåd, när de ha en gång sett på en».
Mera enbart löjligt verkade det, när små grevliga barn, som
»nyss kommit från ammorna», skulle ha försteget framför äldre
personer, hur framstående dessa än månde vara. Den förut[1]
omnämnda episoden med Per Brahes nioåriga dotter Elsa
Beata talar för sig själv.
Dessa löjliga rangtvister gåvo både riddarhuset och rådet
långvarig och ofta återkommande sysselsättning, och på 1664
års riksdag framkallade de så stormiga uppträden, att
lantmarskalken måste säga, att »om de icke bättre ville hålla hand
över sitt riddarhus, än härtill skett är, utan fara fram med så
heta expressioner[2] och sitta som på en krog, så är bättre vara
från riddarhuset».
Stämningen piggades ytterligare upp av damerna med
deras erkända förmåga att inbördes skapa rangskillnader så
hårfina, att ofta ej ens det mest skarpsynta manliga öga skulle
kunnat upptäcka dem. På 1680 års riksdag lyckades de få
fram en karl att vittna på riddarhuset. Han var ändå överste
och bar namnet Örneklou. Nu steg han upp och sade,
tydligtvis icke utan rampfeber, att han hade »något att påminna,
som han mente intet skulle stå att förakta». Och det han hade
på hjärtat befanns gälla kvinnfolkens rang. »I alle andre
stater», sade han, »är det lag, att hustrun nyttjar sin mans heder;
men här så är det intet så, utan kommer ens hustru här ibland
de store släkterne, så bliver hon föraktad, fast mannen är
bättre till tjänsten än de andre. En adelsmans fru, hon må hava
så hederlig man hon ock kan hava, så bliver hon likväl i
samkvämerne av greve- och friherrefruarna och av deras barn så
skoffad och föraktad, att hon måste hålla sig dädan.»
»Härvid», heter det i protokollet, »slogs upp ett stort löje uti
riddarhuset, blandat med skymfelige ord på överste Örneklou,
såsom den som läte sig uti en sådan ting bruka. Somlige sade,
det han intet törs hem till sin hustru, om han intet skaffar
henne rang; och en stor del av de unge herrarne samlade
sig kring överste Örneklou och gåvo honom åtskillige pikante ord.»[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
