Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Bistra tider för storfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterskänkta fordringar, medan utgifterna ökats i strid mot Gustav
Bondes riksstat av år 1662.
På grundvalen av dessa anmärkningar skulle nu dom fällas
av den kommission, som efter ständernas förslag utnämnts
av konungen år 1680. Stora kommissionen var namnet
på denna av 36 personer bestående politiska domstol. Dess
mest drivande kraft blev snart den energiske, oförskräckte
Jakob Gyllenborg, som därför också i högre grad än någon
annan av Karl XI:s män blev föremål för högadelns hat.
Enväldet beundrade han till den grad, att han vid 1693
års riksdag kunde yttra: »Ju mera vi öka konungens makt
och myndighet, dess lyckligare äro vi själve och samtlige
riksens inbyggare.»
Det var en oerhörd makt, som Stora kommissionen fick, då
den bemyndigades att sitta till doms över en hel regering.
Av de fem höga riksämbetsmännen var det blott två, som
fingo uppleva den förödmjukelsen att stå där som anklagade.
Det var Magnus Gabriel De la Gardie och Gustav Otto
Stenbock. Men vid deras sida stodo som olycksbröder samtliga
rådsherrarne och, i de fall då dessa ej mera funnos i livet,
deras arvingar. En allmän veklagan utbröt inom rikets högsta
ätter. Än försökte man trotsa, än bestormade man konungen
med böneskrifter. Men vad hjälpte det! Bittra smädeskrifter
mot kommissionen sattes också i omlopp, men dess män läto
icke skrämma sig. Rättvisan måste ha sin gång.
Nu kom ansvaret för alla de förläningar, löneförhöjningar
och andra förmåner, varmed de höga herrarne sett sig själva
och sina ståndsbröder till godo, när de sutto vid makten,
medan så många andra måste lida nöd. Varje avvikelse från
Bondes riksstat blev nu betraktad som straffvärd. För vart
beslut, som ansågs skadligt för landet, beräknades, hur
mycket kronan därigenom kunde ha förlorat, och beloppet
fördelades på samtliga i beslutet deltagande rådsherrar, att av
dem eller deras arvingar gäldas. Var det fråga om förläningar
eller andra gåvor utöver vad som ansågs rätt och skäligt,
fick gåvans mottagare återbetala dess värde till kronan.
Men saknade han nödiga medel, måste de rådsherrar, som varit
med om beslutet, gälda bristen. På detta sätt utkrävdes en
bötessumma av 4 millioner daler silvermynt, motsvarande 8
millioner kronor, myntvärdets fall oberäknat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
