Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldskonungen i arbete - Envåldshärskaren utsträcker sin makt även över kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cirkulärskrivelsen samtliga konsistorierna att noga göra sig
underrättade »om alla prästers lärdom, skickelighet och leverne».
Ifall bland dem funnes någon, som ej var skickad för
predikoämbetet, borde han avsättas; och inga andra präster
finge förordnas än de, som vid vederbörlig examen befunnits
äga nödiga kunskaper.
Till sorgliga förhållanden inom predikoämbetet ledde också
den gängse plägseden, att den, som erhöll en kyrkoherdebefattning,
skulle, som det hette, konservera[1] den avlidnes
familj vid gället genom att gifta sig med sin företrädares
änka. Därigenom besparades visserligen församlingsborna
att underhålla den avlidnes hustru och barn, men hur pass
lyckligt det skulle verka på hemlivet i prästhusen är lätt att
tänka sig.
Ett av de olyckligaste livsöden, som sålunda skapats, är
Anders Delphins. År 1698 erhöll han, ehuru blott student,
kunglig fullmakt på Borgeby pastorat i Skåne. Enligt tidens
sed fick han gifta sig med sin företrädares änka, som vid det
laget var inemot 60 år gammal. Som hon hade två fullväxta
döttrar, hade Delphin hemställt, om han icke kunde få gifta
sig med en av dem i stället, men gumman stod på sig, och
han måste låta viga sig vid henne, fast han lovade henne
»hugg och slag var dag». Det löftet höll också brudgummen
med den påföljd, att hans hustru slutligen måste rymma från
prästgården till klockaren, som än gömde prästfrun i
bakugnen, än välvde ett stort kar över henne, än höll henne dold
på andra ställen. »Summa: här var ett ogudaktigt leverne
under hela deras levnad», såsom det står att läsa i
församlingens kyrkoböcker.
Delphin, som var en levnadsglad man, förföll genom sitt
omaka äktenskap alltmer till fylleri och lösaktighet. I sina
predikningar sade han ofta: »I skolen leva och göra efter som
jag lärer och icke efter som jag lever, ty jag är olyckligen gift.»
Till sist insjuknade man och hustru på en gång. Hon dog
först, och då man berättade det för honom, upplyfte han sina
händer, sägande: »Nu, gudskelov, är jag kvitt den gamla
oroliga käringen! Jag kan alltså ännu bliva ärlig man!» Men tre
dagar därefter dog han också, och makarna begrovos samtidigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
