Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Envåldskonungen i arbete - Envåldshärskaren utsträcker sin makt även över kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
År 1696 klagade ärkebiskopen över svårigheten att förmå
någon av prästerskapet inom ärkestiftet att åtaga sig det
besvär, som var förenat med att sitta som ordförande på de
årliga prästmötena. Men kungen var ej sinnad att låta
vederbörande draga sig undan »medelst åtskilliga förevändningar»
utan fann på den enkla utvägen, att »när prostar och
kyrkoherdar, som sitta vid de bästa pastoraten och således äro
närmast att antaga sig samma ordförandeskap, intet tilltro sig
att komma därmed till rätta, misströstandes på sin capacitet»,
så borde de »avstå sitt pastorat åt den, som sig i deras ställe
berörde ordförandeskap påtager och väl utförer, och i stället
med en sämre lägenhet varda försedde». Samma svar fick en
annan av rikets biskopar på sina klagomål över dessa
missförhållanden.
Det förefaller icke osannolikt, att vi här ha själva kärnan
till en mycket känd men åtminstone hittills icke genom
aktstycken bestyrkt sägen, som gör starkt intryck av att
innehålla åtskillig under tidernas lopp tilldiktad tradition. Det
är berättelsen om hur Gråkappan en gång på en resa okänd
kom till en småländsk prästgård och anhöll om natthärbärge.
Han mottogs gästfritt och undfägnades med det bästa
huset förmådde, men i sovrummet blev han betänkligt ansatt
av takdropp. Prästen urskuldade sig på morgonen med att
församlingsborna måst bygga en ny kyrka, och detta kostade
så mycket, att de inte hade råd att bygga en ny prästgård.
Konungen sade ingenting men for till nästa prästgård. Den var
ståtligt byggd, och där inne var gästabud för församlingens
herrskapsfolk. Kyrkoherden tog emot främlingen men lät
honom förstå, att han ej tyckte om att besväras av resande.
När konungen begärde att få se på kyrkan, fick han veta, att
den nu var ett förfallet ruckel men skulle repareras med tiden,
när prästgården först blivit tillbyggd och präktigt inredd.—
Några dagar därefter fick domkapitlet i Växjö befallning
från konungen att låta de båda prästerna byta bostäder, »så
att vardera kunde få låta bygga, vad han visat sig hava
mesta förstånd på».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
