Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne trofasta kulturarbetare - Hakvin Spegel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I biskop Andreas Rhyzelii levernesbeskrivning skymtar
Skarabispens bild flera gånger från den tid, då Rhyzelius
gick i stadens skola. Han hade som tioåring blivit sänd dit
från ett fattigt kaplanshem »på en häst med litet proviant,
bestående av några kakor hårt bröd, litet smör, ost och kött
och 3 daler silvermynt till introduktionspenningar och
annan utgift, såsom ett stop mjölk om veckon».
Fadern hade ställt om, att han skulle få hjälp med
läxläsning av en släkting, som satt på gymnasiet, men Rhyzelius fick
orsak att tacka Gud för att han icke vart »alldeles till studier
och seder fördärvad av den odugliga och odygdige mannen.
Ty han var icke allenast grym, torvus[1] till ansiktet, olärd
och försummelig, utan ock i tal och leverne förargelig och
otuktig och ju längre dess mer begiven på dryckenskap och
fylleri, att vi, hans disciplar, mång vecka icke sågo honom
någon dag nykter men hörde honom om nätterna med skri
och annan oanständighet oss förskräcka och vår sömn
förstöra.» Det fanns bland de gamla gymnasisterna i Skara
flere dylika sällar, som »levde i fylleri och annan okyndighet».
En bättre hjälp kunde nog unge Andreas behövt, ty hans
lärare i skolan, »som var en gammal gråhårig och vårdslös
man med stort vitt skägg, frågade icke mer efter mig», säger
han, »än att han en gång såg min skrivebok och berömde mig
därföre, visandes henne upp för hela trivialskolan».
Men vid årsexamen i juni 1687 uppenbarade sig Hans
högvördighet biskopen själv, och då blev det annat av. Han
frågade efter lärjungarnes skrivböcker. Först framvisades
ett par av de främst sittande disciplarnes, men resultatet
blev, att både de och läraren fingo tilltal för att de skrevo så
illa. Då kallade läraren fram unge Andreas, som satt nederst
i klassen, på den s. k. åsneplatsen. Nu fick han göra en helt
ny upplevelse, om vilken han berättar: »Med stor bävan
trädde jag fram och stod darrande, medan biskopen bläddrade
genom boken, fann därav nöje, frågade mitt namn och lät
mig deklinera det. Berömde och välsignade mig, frågandes
läraren, vårföre den satt nederst i läxan, som skrev och
deklinerade bäst ibland alla». Och så ofta biskopen sedan kom
in i skolan, »som skedde merendels var vecko ju en gång,
efterfrågade han mig och jämväl med mig talade».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
